Författare: Eric Marcus Andersson
Förlag: Egenproduktion hos Vulkan (2018)
Antal sidor: 435 (pocket)
År 1959 har andra världskriget varit ett avslutat kapitel i nästan femton år. Resan hade börjat i Paris där de undersökt staden ett par dagar innan. Skuggan av krigets ondska sträcker sig dock lång fortfarande, inte bara över tid, men även rum. Den påbörjar sin färd i Karibien för att sedan vända mot Stockholm där det makabra eskalerar. En professor sitter delvis på svar, frågan är hur ondskan och hatet ska stoppas.
Mannen i Stockholm är Eric Marcus Anderssons debutroman. På ett skickligt sätt bygger han upp spänningen. Vad är egentligen sambandet mellan mordoffren? Hur kan någon, femton år efter kriget, känna ett behov av att mörda människor, som till synes är helt oskyldiga. Svaret får läsaren inte förrän alldeles i slutet, så som det ska vara i en spänningsroman, och där kastas plötsligt allt över ända.
Författaren låter flera karaktärer komma till tals. Att använda sig av mer än en berättarröst gör att vi kommer fler personer nära. Däremot kan jag känna att det blir lite märkligt med de våldsamma händelserna i Stockholm 1959. En författare kan ibland välja en fiktiv plats för de händelser han skapar, eller också förlägga händelserna något framåt i tiden. Men här handlar det om en tid och en plats som är kända av läsaren, och då kan åtminstone jag fundera över varför jag aldrig hört talas om detta tidigare. Nu förstår jag av innehållet i boken att det var nödvändigt att inte ha för stort tidsmässigt avstånd till andra världskriget, men det skaver ändå lite.
Hantverket när det gäller att skapa en spänningsroman med tempo behärskar författaren. Dock finns det saker som stör mig, och det är framför allt språket. Subjekt och objekt används ofta på fel sätt och ibland känns språket mer nutid än 1959. På några ställen stoppas synnerligen ovanliga ord in, men jag är inte säker på att de alltid är rätt använda. Att låta en person tala tyska kan vara helt relevant, men då ska tyskan vara korrekt. En av huvudpersonerna säger vid flera tillfällen "Händer hoch". Det heter "Hände hoch"! Sådant slarv irriterar mig.
Sammanfattningsvis vill jag säga att det var en intressant roman att läsa. Om författaren låter någon korrekturläsa texten kan nästa roman bli något att se fram mot.
I kaosutmaningen får denna bok svara mot punkt 24: En bok med många berättarröster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar