Mord i själva verket av Vic Suneson

Titel: Mord i själva verket

Författare: Vic Suneson

Förlag: B. Wahlströms Bokförlag (1954)

Antal sidor: 256

Den här boken fanns i mammas bokhylla, och när vi gick igenom vad som fanns där så bestämde jag mig för att låta denna bok följa med mig hem. Vic Suneson var tydligen en känd deckarförfattare på sin tid, men nu är han nog bortglömd av de flesta.

Mord i själva verket av Vic Suneson är en pusseldeckare. På ett statligt verk benämnt Kungl. Kompromisstyrelsen blir personalbyråchefen mördad. Tydligen är det en liten skara som arbetar på myndigheten, vilket gör att polisen bara har ett dussintal personer att förhöra.

En kommissarie Svensson som äter en massa bullar han absolut inte vill ha tar sig an fallet. Som hjälpreda har han konstapel Blom. Men efter att om och om igen ha försökt pressa alla inblandade står de ändå och stampar på en och samma fläck. Så sker ännu ett mord. Och ytterligare ett.

Boken har en förteckning över alla personerna i boken, vilket är tacknämligt. Jag tyckte det var svårt att hålla reda på alla. Det berodde inte minst på att boken är skriven på 1950-talet och då var det viktigt med titulaturen. Personerna omnämns ibland med förnamn, ibland med efternamn och ibland med titeln. Dessutom har ett par av personerna smeknamn. Detta var ju långt före Du-reformen. Jag minns ju själv att det var helt otänkbart att dua lärarna. Jag fick inte heller dua mina föräldrars närmaste vänner. Det var tant och farbror som gällde. Definitivt fick jag inte dua min farmor. Det fick inte ens pappa göra.

Suneson använder stundtals ett roligt språk med intressanta formuleringar. Samtidigt beskriver han ingående gator och byggnader i Stockholm. Säkert roligt för stadens invånare, men jag tycker att det blir tråkigt.

Trots morden är tempot långsamt i boken. Det tar tid för mordhistorien att närma sig en upplösning. Det är en massa mat och drinkar som ska förtäras längs vägen. När fallet till slut är löst känner jag att boken nog inte gav mig så mycket. Men på slutet ställs allt på ända och det är bokens stora behållning. Han var kanske inte en helt oäven deckarförfattare, den gode Suneson.