Tisdagstrion: Svenska Akademien (associera fritt)

Dags för veckans tisdagstrio. I morgon delas nobelpriset i litteratur ut. Och övriga nobelpris också naturligtvis. Denna tisdags tema är: Svenska Akademien (Associera fritt) 

Tipsa om tre böcker och lämna en länk, så vi kan klicka oss runt och ta del av varandras tips!

Jag bara måste inleda med Grand Final i skojarbranschen av den före detta ledamoten i Svenska Akademien Kerstin Ekman. En bok som gav mig en härlig läsupplevelse.

Boken handlar om en firad författarinna, Lillemor Troj, som får läsa ett manus som förlaget fått in. Manuset handlar om henne själv. En kvinna har skrivit en roman om Lillemors liv. En roman som hotar att avslöja att Lillemor Trojs författarskap är en bluff.

Kerstin Ekman driver vasst men godmodigt med litteraturvärlden. Och få kvinnor har väl som hon en sådan insikt i hur det går till i den litterära parnassen. Hon var ju bevars ledamot av Svenska Akademien 1978-2018, även om hon inte deltog i akademiens arbete från 1989.

Ahasverus död skrevs av nobelpristagaren Pär Lagerkvist, som var ledamot av Svenska Akademien.

Ahasverus ska enligt legenden vara den samme som den vandrande juden. Ahasverus ska ha nekat Jesus att vila på vägen till Golgata. Ahasverus sa: "Gå din väg, gå din väg!" Då ska Jesus ha svarat: "Jag går, men du ska stanna kvar tills jag kommer åter."

Sedan dess vandrar Ahasverus runt på jorden i väntan på Jesu återkomst. I Lagerkvists bok träffar Ahasverus på ett pilgrimståg som han ansluter sig till. I skökors och syndares sällskap lyssnar han på sällsamma berättelser.

Till sist slänger jag in Aniara av Harry Martinsson. Det anses att detta verk var det främsta skälet till att denne ledamot av Svenska Akademien av samma akademi tilldelades nobelpriset i litteratur.

Jag är nog inte tillräckligt djup för att förstå verkets storhet. Det är en blandning av dikter med klassiska versmått, blankvers och rena nonsensverserna. Fast det här är ganska fint:


Det fanns ej längre några ljus att tända.
En ensam lykta brann vid Mimas grav
dit nu de sista samlats för att vända
i hjälplös nöd sin rygg mot dödens hav.
De sista timmarna av människotid
mot lågan vände sina ögons fråga.
Så satt på jorden mången fånge vid
sin sista lampas ljus och såg dess låga
och hörde hur plutonen ställde upp
där utanför där murens hårda sten
snart skulle spegla skottens mynningssken.
Ty rymdens grymhet övergår ej människans.
Nej människors hårdhet tävlar mer än väl.
Fånglägercellens ödslighet på jorden
har tungt sin stenrymd välvt kring människans själ,
när kalla stenar stumma hördes svara:
här härskar människan. Här är Aniara.