En bra krönika av Frändén

Jag läste en krönika av Johanna Frändén i Aftonbladet idag med rubriken Därför vill jag att Englund ger oss en svår jävel idag. Det tyckte jag var bra. Hon tar bland annat upp detta att nätet kommer att svämma över av kommentarer om att det var fel författare, eftersom den som skriver kommentaren inte kände till honom/henne. Frändén skriver: Finkulturella högtidligheter är måhända inte vår bästa gren, men att ha högljudda åsikter alldeles oavsett är något annat. Och antiintellektuella protestaktioner i sociala medier är en stark svensk folksport.
Ja, visst är det lustigt att folk ska kokettera med att de inte känner till de främsta författarna, medan det inte alls är okej att inte känna till alla idrottsmän. Det är helt i sin ordning att säga "vem är Doris Lessing", men inte att säga "vem är Zlatan Ibrahimovic"...

Nobelpriset

Jag har varit synnerligen passiv på den här bloggen. Jag läser och skriver så lite nu på grund av min sjukdom, men jag ville ändå göra ett inlägg om nobelpriset. Det är alltid spännande tycker jag när nobelpriset i litteratur ska tillkännages av Svenska Akademiens ständige sekreterare. Det sker ju i morgon.
Enligt vadslagningsfirmorna är japanen Haruki Murakami och kenyanen Ngugi Wa Tiong'o favoriter. Jag kan verkligen inte uttala mig om dem. Fast efter att ha läst denna artikel i DN i fjol, så undrar jag hur seriöst det är med Ngugi Wa Tiong'o...
Men är det inte dags för en amerikansk pristagare. Philip Roth eller  Joyce Carol Oates (bilden) borde ligga bra till tycker jag.

Äntligen hemma!

I lördags kom jag äntligen hem efter att ha legat på sjukhus i fem veckor efter stroken. Skönt att få ligga i sin egen säng igen!
Jag är mycket bättre nu än för några veckor sedan, men bra är jag inte. Det är klent med balansen, så när jag ska ta en promenad är det rollator som gäller. Men värst är nog detta med synen. Dubbelseendet gör det jättesvårt att läsa, så det är helt kört att försöka läsa en bok :((

En slät kopp kaffe

Sjuksköterskan och undersköterskan kom in till mig i eftermiddags. Det unga undersköterskan frågade om jag ville ha fika.
- Ja tack, en slät kopp kaffe, svarade jag.
- Vill du ha en kaka till? frågade hon.
- Nej, sade jag. Det är omöjligt att servera en kaka till en slät kopp kaffe.

För så är det ju. En slät kopp kaffe är en kopp kaffe utan något till. En slät kopp kaffe med kaka är lika omöjligt som vegetarisk chili con carne. "Con carne" betyder nämligen "med kött."

Sjuksköterskan berättade hur hon i Thailand hade bett om "black coffee" och då omedelbart fick frågan: "With milk?"

Men kanske är detta med "en slät kopp kaffe" en generationsfråga. Det är kanske är ett uttryck som helt har försvunnit bland de unga. Ungefär som "lägg på luren."

Vilken match!

Jag låg i sängen på sjukhuset igår kväll och tittade på VM-semifinalen mellan Tyskland och Brasilien. Såg fram mot en jämn och spännande match.
Men vad i all världen var det som hände?? Tyskland vann med 7-1! Stackars de brasilianska spelarna. De kommer att förföljas av detta så länge de lever.
Rekordet när det gäller att vinna stort i ett VM-slutspel har dock Sverige. Det svenska landslaget slog Kuba 1930 med 8-0. Men då var det i gruppspelet, inte i semifinalen!
Man kan väl, som bilden ovan vill visa, säga att Brasilien verkade spela i en rejäl uppförsbacke!

Det är klent med mig

Jag skriver alldeles för lite på den här bloggen, men nu är det nog sämre än någonsin. Det är nämligen lite klent med mig.
Förra lördagen fick jag nämligen en stroke. Jag vaknade mitt i natten och hade ont i huvudet. Jag gick upp för att ta ett par alvedon, men nådde aldrig köket. Istället gick jag in på toa och funderade en stund. Kände mig inte bra och försökte gå tillbaka till sängen. Det var inte det lättaste, för benen ville inte riktigt bära mig. Jag nådde dock sängen och lade mig ned och funderade lite till. Det spirrade i högerhanden och högerfoten och sådana symptom har jag läst om, så jag väckte frun och sade att jag misstänkte en stroke. Hon ringde efter ambulans och jag hamnade på sjukhuset.
Där har de konstaterat att jag har fått en propp i hjärnstammen. Jag är inte förlamad och språket är inte påverkat. Däremot är balansen usel, varför jag sitter i rullstol. Dessutom har jag dubbelseende, så jag måste blunda med ett öga när jag skriver det här.
Men det kunde vara mycket värre. Min skräck är att få en stroke som gör att jag inte kan tala eller skriva.

Konsert

Jag var på konsert i lördags i Friends Arena. Det var pojkbandet One Direction som uppträdde. Som ni kanske förstår, har jag en dotter som mer än något annat i världen ville gå på denna konsert och hon fick en biljett av oss i födelsedagspresent i höstas.
Det var konsert både på fredagen och lördagen, men vi var alltså där i lördags. Vi bodde på Scandic Hotell i Södertälje. Jag träffade förresten en person från Stockholm för några veckor sedan, som inte tyckte vi var kloka, som bodde i Södertälje när vi skulle besöka Stockholm. Vad då då? Södertälje ligger ju nära Stockholm.
Förresten var konserten inte heller i Stockholm, utan i Solna. Men av någon anledning anser stockholmare att Friends Arena ligger i Stockholm.
Vi var 45 000 personer på konserten. Att ta sig därifrån var inte det lättaste, när 45 000 människor ska köa till pendeltåget. Det var helt absurt att stå i en kö till stationen och inse att man hade tiotusentals människor framför sig...
Men jag ska inte klaga, för jag har inget bättre förslag till hur logistiken ska lösas. Det är bara det att jag inte är van vid att vara på arrangemang där det är lika många åskådare som det bor människor i en medelstor svensk kommun.

Den boken fick jag ge upp

Jag brukar försöka ta mig igenom en bok som jag har börjat på, men ibland går det bara inte. Gahan Wilsons Hela världens lilla anka tror jag att jag vann på ett lotteri. Den ska visst vara ett slags parodi på Sherlock Holmes, tror jag. Jag vet inte. Jag vet bara att jag läste kapitel efter kapitel utan att fatta något. Så den boken åker in i bokhyllan igen. Istället har jag börjat läsa Joyce Carol Oates' Svart flicka, vit flicka.

Märklig rasism

Jag läste en krönika av Ronnie Sandahl i Aftonbladet idag. Där skriver han föraktfullt om "vita kränkta män från landsorten."
Tänk vad oerhört trött jag är på att ständigt få läsa det rasistiska uttrycket. Det används synnerligen frekvent av de professionella tyckarna. Damerna och herrarna i åsiktskorridoren, som bekräftar varandras fördomar via twitter.
Prova att byta ut uttrycket mot "kränkta negrer från Rinkeby" eller "kränkta storstadsjudar" och säg sedan att det inte är rasistiskt.
Min släkt är svensk, och därför är jag vit man. Måste jag skämmas för det?
Jag tror faktiskt att sådana som Ronnie Sandahl är Sverigedemokraternas allra bästa valarbetare, men de är så uppfyllda av tron på sin egen förträfflighet att de inte begriper det själva.

Köpte böcker på Tradera

Tradera är ett utmärkt ställe att köpa böcker på. Senast köpte jag Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka och E.V. Thompsons Dit vinden blåser för endast 30 kronor plus frakt.