Dagens visdomsord 2015-04-08

Jag vet att du tror att du förstår vad du tror att jag sade, men jag är inte säker på att du har fattat att det du hörde inte var det jag menade. (Okänd)

Tematrio - Mat

Lyrans Noblesser har en tematrio, som denna gång handlar om mat. Lyran skriver: Det har varit påsk och vi har smörjt kråset. Igår tillbringade vi dessutom stor del av dagen på IKEA med att titta på kök. Vi måste snart helt enkelt uppdatera vårt. Veckans tema blir därför mat, ett ämne det skrivs en hel del om i romaner också. Berätta om tre böcker som präglas av mat.

Femböckerna av Enid Blyton kommer först upp i skallen på mig. Alla tjugoen. Jag älskade de böckerna när jag var barn, men jag minns att de ständigt åt. Bland annat pickles, som var något jag aldrig tidigare hade hört talas om.

Den döende detektiven av Leif GW Persson. Den pensionerade poliskommissarien Lars Martin Johansson är en sådan som gräver sin egen grav med gaffel och kniv. Han struntar i doktorns rekommendationer, för han vill ha sin zigeunerwurst och han vill dricka kall, tjeckisk öl. Jag undrar förresten om man i dessa dagar får säga zigeunerwurst, när folk ju kan bli heltokiga om man säger negerbollar...

Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf. (För femte gången i rad fick jag med en roman av Selma Lagerlöf!) Det är inte så att folk äter sig igenom hela boken, men ett av de tidiga kapitlen handlar om julmiddagen. Det är då allt går snett. Kristian Bergh, en av kavaljererna, tror att han blir bjuden på kråka och blir mycket upprörd. När Majorskan vill slänga ut honom, avslöjar han den hemlighet som väl alla kände till, men som ingen velat säga högt. Att Majorskan fått sina bruk därför att hon varit en rik mans käresta. Då drivs Majorskan bort från Ekeby, kavaljererna tar över och förfallet inleds.

Lejontämjaren

Titel: Lejontämjaren
Författare: Camilla Läckberg
Förlag: Forum (2014)
Antal sidor: 350

Jag har läst de flesta av Camilla Läckbergs böcker, och den här gången var det dags för Lejontämjaren.
Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie...

Hittade en enkät

Jag hittade den här enkäten hos Boklysten, och bestämde mig för att försöka svara på den själv.

1. Vilken bok läste du senast? Det var Lejontämjaren av Camilla Läckberg.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst? Jag börjar nu på Dan Browns bok Inferno. Valet stod mellan den och Toscana tur och retur av Åsa Hellberg.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla? Det var en bra fråga. Flest manliga tror jag.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv? Det händer faktiskt att jag kollar hur många sidor jag har kvar, men jag vet egentligen inte varför.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv? Det är nog omslaget som får mig att lyfta ned boken från hyllan när jag står i bokhandeln, men annars är baksidestexten viktig. I övrigt är det nog en kombination av vad man läst i tidningen eller på bloggar. Om jag inte får ett ryck förstås och vill läsa någon klassiker.

6. När blir en bok för lång? Jag tror inte att det finns något mått för det. Millenniumböckerna är ju tjocka, men de kändes inte för långa. Det handlar om ifall boken förmår väcka intresse. Då kan boken vara lång. En "tråkig" bok kan inte ta slut fort nog.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska? Absolut inte! Jag förstår inte varför jag ska göra det svårt för mig genom att läsa på ett annat språk än mitt eget. Jag har tillräckligt mycket självinsikt för att förstå att jag inte behärskar något annat språk tillräckligt bra för att förstå alla ord.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa? En man som heter Ove av Fredrik Backman.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? I så fall, när ger du upp? Ja, det kan jag. Jag ger upp när jag läst ett par kapitel och fortfarande inte har en aning om vad författaren vill ha sagt.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Deckarna är något överrepresenterade. Det finns nog inga biografier. Jo, möjligen ett par som jag har fått i present och inte läst.

En smakebit på söndag - Lejontämjaren

Dags för en smakebit på söndagen igen. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Jag läser just nu Camilla Läckbergs bok Lejontämjaren. Det verkar bli en bok fylld av grymhet mot barn. Det gillar jag inte, men Läckberg har tyvärr en viss fäbless för våld, blod och stympningar.

Den är januari och kylan har Fjällbacka i sitt grepp. En halvnaken flicka irrar genom den snöiga skogen, ut på en väg. Bilen kommer som från ingenstans och hinner inte väja. När Patrik Hedström och hans kolleger får larmet om olyckan är flickan redan identifierad. För fyra månader sedan försvann hon på väg hem från ortens ridskola. Det visar sig att hon har utsatts för ofattbara grymheter. Samtidigt håller Erica Falck på att gräva i ett gammalt fall, en familjetragedi som ledde till en mans död. Gång på gång besöker hon hans fru som dömdes för mordet för att försöka få henne att berätta. Smakbiten är från ett tidigt avsnitt i boken, där Erica möter den morddömda kvinnan Laila:

"Känner du ibland att du är nära att förlora tålamodet med pojkarna? Att du är på väg att gå över den där osynliga gränsen?" Laila lät uppriktigt intresserad, men hennes röst hade också en vädjande ton.
Frågan var inte lätt att svara på. Alla föräldrar hade nog känt hur de snuddat vid gränsen mellan tillåtet och förbjudet, hur de stått och tyst räknat till tio medan tankar på vad de skulle kunna göra för att få slut på bråk och tjat exploderade i huvudet. Men det var en stor skillnad mellan att känna så och att handla därefter. Så Erica ruskade på huvudet.
"Jag skulle aldrig kunna göra dem illa."
Laila svarade först inte. Såg bara på Erica med sina lysande blå ögon. Men när vakten knackade på och meddelade att besökstiden var slut, sa Laila tyst, med blicken fortfarande fäst på Erica:
"Det tror du bara."
Erica tänkte på bilderna i mappen och frös.

Glad Påsk!

Anna Höglund som har bloggen Fantastiska berättelser hade en underbar liten påskfilm i ett inlägg i måndags. Måste bara få lägga upp den här!

Det finns så många "goda" människor...

Det finns så många människor som är goda. I vart fall om de får säga det själva. Människor som alltid uttrycker de rätta, goda åsikterna. Om det sedan leder till någon handling är inte så viktigt. Bara det ser bra ut på Facebook och Twitter.
Sanna Lundell är en sådan person. Hon skriver krönikor i Aftonbladet, där hon allt som oftast ondgör sig över hur alla andra har fel åsikter om det mesta.
Själv sitter hon i en fin lägenhet på Söder, och från detta elfenbenstorn kan hon se ner på alla dem som inte når upp till hennes förmenta godhet.
Idag skriver hon i Aftonbladet  att "Egoismen håller på att breda ut sig". En av sakerna hon tar upp är alla de rumänska tiggarna, som inte är alltför populära. Avslutningen på hennes krönika lyder: Jag vet bara att varje gång jag går in på min lokala matbutik mår jag illa av det faktum att mina barn växer upp i ett land som inte GÖR något åt att människor tvingas försörja sig som tiggare här.
Men detta är ju faktiskt inte sant. Hur hemskt jag än tycker att det är att zigenarna i Rumänien lever under fruktansvärda förhållanden, så är det faktiskt inte så att det är SVERIGE som är ett land där människor tvingas försörja sig som tiggare. Det finns försörjningsstöd. Det är RUMÄNIEN som tvingar människor att tigga.
Givetvis kan vi inte ha ett system där vi ger försörjningsstöd till alla människor i hela EU, som skulle vilja komma hit. Varje land inom EU har ansvar för sina egna medborgare.
Detta vet givetvis Sanna Lundell, och det är därför som hon inte har några som helst förslag till åtgärder. Det var ju inte det som var avsikten med hennes krönika. Hon ville bara berätta hur god hon själv var, som minsann tänkte de här tankarna.
Det är bra att tänka goda tankar. De kostar ingenting. Men om man inte omsätter det i konkret handling, ska man inte påskina att man är bättre än alla andra.

Bokbloggsstafett på internationella barnboksdagen

Idag, den 2 april, är det den internationella barnboksdagen. Dagen är vald eftersom det var H C Andersens födelsedag. Boktjuven anordnar en bokbloggsstafett med anledning av detta. Inlägget före mitt återfinns på Bokomaten och stafettinlägget efter mitt hittar du hos Feministbiblioteket. Ämnet är barnböcker av icke-svenskt ursprung.

Jag tänkte ta upp en sak, som har fascinerat och irriterat mig länge. Varje gång som Nobelpriset i litteratur delas ut, finns det folk som skriver i tidningarnas kommentarsfält att det är skandal att Astrid Lindgren aldrig fick priset. Hon gladde ju så många barn.

Jo, förvisso gjorde hon det, men att glädja många barn ingår inte i kriterierna för priset. Men framför allt borde vi kanske inse att ingen utanför Sverige funderar över varför Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Det är bara för att vi är svenskar, som vi tror att hela världen talar om henne.

Om det hade varit så att Svenska Akademien av någon outgrundlig anledning skulle ha fått för sig att något år uppmärksamma barnboken, så finns det gott om andra kandidater. Vad sägs om A.A. Milne? Det kan väl inte råda någon tvekan om att hans böcker om Nalle Puh tillhör de mest kända barnböckerna i världen.

Eller varför inte J.K. Rowling? Hur många barn och ungdomar världen över känner inte till Harry Potter?

Tove Jansson borde ha kunnat vara en het kandidat. Mumintrollen är djupsinnigare än man kanske förstår vid första anblicken.

Barnböcker är oerhört viktiga. De är inkörsporten till vuxenlitteraturen. Men jag tycker trots det inte att man ska få Nobelpriset för att man har skrivit om kurrekurredutterna. Vad jag däremot vill ha sagt är att detta att skriva böcker för barn och ungdomar inte är något som bara Astrid Lindgren har ägnat sig åt. Om vi klarar av att lyfta blicken och se ut över världen, så ska vi upptäcka att det skrivs barnböcker över hela världen. Det blir lite provinsiellt och inskränkt om vi bara kan nämna Astrid Lindgren.

Här är listan på stafettbloggarna:
Kl   6 Kim M Kimselius
Kl   8 Boktjuven 
Kl 10 Lyrans Noblesser
Kl 12 Sincerely Johanna 
Kl 14 Bokform 
Kl 16 Västmanländskans bokblogg
Kl 17 Lilla Bokhyllan
Kl 18 Bokomaten 
Kl 19 Mina skrivna ord
Kl 19.30 Feministbiblioteket
Kl 20 Sofies bokblogg
Kl 22 Bak bok mat
Kl 24 Boktjuven

Bloggstafett idag

Idag, på internationella barnboksdagen, arrangerar Boktjuven en bloggstafett, som börjar hos henne klockan 8.00. Jag är också med. Mitt inlägg dyker upp här klockan 19.00.

En man som heter Ove

Titel: En man som heter Ove
Författare: Fredrik Backman
Förlag: Forum (2012)
Antal sidor: 347

Efter att ha läst Fredrik Backmans böcker Mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här var jag givetvis tvungen att läsa En man som heter Ove av samme författare.
Det är en bok om en 59-årig man som kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan, i det som Ove själv bara minns som "statskuppen", är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Tidigt varje morgon går han ut på sin inspektionsrunda och kontrollerar att alla dörrar är låsta, och Gud nåde den som kör in i området med bil. Det finns ju en skylt som klart och tydligt säger att det är förbjudet.
Från början trodde jag bara att det var en humoristisk bok om en "gôbbgrinig" man. Och visst är boken rolig. Men genom tillbakablickar får man alltmer förståelse för varför Ove är som han är, och läsarens sympati för den surmulne farbrorn ökar för varje kapitel.
Det är en mycket varm, och samtidigt humoristisk, skildring om en mycket rättskaffens man, som har svårt att leva i ett samhälle som styrs av män med vita skjortor och slipsar och som kör japanska bilar. Och som använder datorer och mobiltelefoner.
Den är riktigt läsvärd!