Olikhetsutmaningen: Tjock och tunn

Linda med bloggen enligt O har en utmaning, som drar igång igen efter sommaruppehållet. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden.

Denna vecka handlar det om tjock och tunn.

Man kan säkert hitta olika infallsvinklar på detta, men jag väljer omfånget på böcker.

Jag börjar med tjockisarna. En som inte sparade på bläcket (bildligt talat) var Stieg Larsson. Hans böcker i Millenniumtrilogin är tegelstenar allihop.
Tänk att han kunde skriva så fängslande böcker. Och så synd att han aldrig fick uppleva succén.

Vad gäller tunn så får detta representeras av Kim Thúys ru.
Kim Thúy lämnade Vietnam som båtflykting 1978 då hon var tio år gammal. Idag är hon bosatt i Montreal med sin make och deras två barn. Hon har arbetat som översättare och krögare.
Detta är en annorlunda bok. Det är inte en löpande text, utan det är korta berättelser med glimtar från hennes liv. Så korta att de ibland i denna pocketbok bara fyller en halv sida.
Det tog ett tag för mig att vänja mig vid berättarstilen. Ibland hänger en berättelse ihop med berättelsen före, men inte alltid. Ibland är hon i Saigon, ibland i Hanoi, ibland i Montreal och så vidare.
Men snart blev jag alltmer fascinerad av hennes berättelser. Språket är vackert och målande och man får ta del av både glädje och smärta som hon upplevt. Familjen förlorade allt, men kunde skapa ett nytt liv i Nordamerika.

Helgfrågan v. 36

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången är frågan:

Vilken är den mest sorgliga boken du vet?

Det var ingen lätt fråga. Jag brukar inte läsa så mycket riktigt sorgliga böcker. Men till sist fastnade jag för Markus Zusaks Boktjuven.
Vilken märklig bok detta är. Av baksidestexten kan man utläsa att nioåriga Liesel Meminger bor hos en fosterfamilj. Hennes föräldrar har tagits till ett koncentrationsläger och hennes lillebror är död. Liesel är en boktjuv - hon stjäl från nazisternas bokbål, från borgmästarens bibliotek, varhelst böcker finns att hitta. Hon delar böckerna med sina grannar när de sitter i skyddsrummen och med den judiske man som gömmer sig i hennes källare.
Vad jag inte förstod innan jag började läsa boken var att den innehöll så mycket mörker. Det är definitivt ingen feel good-roman. I början hade jag svårt att förstå den, men snart trollbands jag av berättelsen. Det finns strimmor av ljus även i en värld fylld av mörker. För det är en mörk värld vi får möta, i en liten by i Tyskland under åren 1939-43. Döden, som är bokens berättare, har mycket att göra. Det är så många själar, som han ska hämta.
När jag kom till slutet av boken hade jag tårar i ögonen. Kunde inte Liesel ha fått slippa en del av all den omänskliga sorg hon drabbades av? Men det här var Nazityskland under brinnande krig. Det var ingen lycklig tid.
Det är en fin bok, som jag gärna rekommenderar. Men bitvis gör den ont att läsa.

Onsdagens visdomsord 2017-09-06

De barn som inte får tillgång till litteratur får ett mer begränsat språk och det kan i sin tur skapa en osäkerhet i alla möjliga sammanhang. Språklöshet kan föda aggressivitet, det ser vi många exempel på. (Lennart Hellsing)

Tisdagsutmaning - Kalla kårar

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Fanny: Det är mycket som får mig att känna kalla kårar om vi pratar om den där krypande känslan - inte ren skräck - men helt klart på skräckens krattade framväg. Mörker, syrsor, hissar, källare och clowner (japp nästan en vandrande kliché). Kalla kårar - ämnet är som vanligt brett och tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora.

Vad får dig att känna krypande kalla kårar?

Film är ju väldigt bra när det gäller att skapa den där krypande olustkällan. Det man ser kompletteras ofta med skrämmande musik. Fiolmusik någon?

Alfred Hitchcock var ju en mästare, men han lyckades inte alltid. Jag kommer ihåg en film (men har glömt titeln) där det satt människor i en buss. Tittarna lärde känna personerna på bussen. Vad tittarna visste, men inte passagerarna, var att det fanns en bomb i bussen. Det blev en jakt mot klockan för att hinna desarmera bomben. Men detta misslyckades. Bomben briserade och alla passagerarna dog. Filmen blev ett fiasko. Hitchcock insåg då att publiken identifierade sig med passagerarna, varför de inte alls uppskattade att bli sprängda i luften.

I filmen Psycho använder Hitchcock något nydanande. I den berömda duschscenen får vi höra skrikande stråkar. Ruggigt!

Men det finns en liten kortfilm som verkligen ger mig kalla kårar. Jag har sett den ett antal gånger och vet exakt vad som ska hända. Ändå känner jag alltid krypande kalla kårar. Jag vet inte varför. Kortfilmen heter The Smiling Man. Se den här nedanför:

Tema - Grannar

Måndag och dags för Lyrans tematrio igen. Den här gången är temat grannar. Så här skriver Lyran: På förekommen anledning, vilket vi inte ska tala mer om nu, är veckans tema grannar. Gärna helgalna grannar...

Berätta om tre romaner som innehåller goda eller mindre goda grannar!

Jag tycker att det nästan vore brottsligt att förbigå Fredrik Backmans En man som heter Ove när vi talar om grannar.
Det är en bok om en 59-årig man som kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan, i det som Ove själv bara minns som "statskuppen", är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Tidigt varje morgon går han ut på sin inspektionsrunda och kontrollerar att alla dörrar är låsta, och Gud nåde den som kör in i området med bil. Det finns ju en skylt som klart och tydligt säger att det är förbjudet.
Från början trodde jag bara att det var en humoristisk bok om en "gôbbgrinig" man. Och visst är boken rolig. Men genom tillbakablickar får man alltmer förståelse för varför Ove är som han är, och läsarens sympati för den surmulne farbrorn ökar för varje kapitel.
Det är en mycket varm, och samtidigt humoristisk, skildring om en mycket rättskaffens man, som har svårt att leva i ett samhälle som styrs av män med vita skjortor och slipsar och som kör japanska bilar. Och som använder datorer och mobiltelefoner.
Hör Ove till kategorin goda eller mindre goda grannar? Det beror nog på vem av hans grannar man frågar ;)

a

I Agatha Christies Mordet på Orientexpressen befinner sig alla på ett tåg, där de har sovvagnskupéer. Och då har man inte långt till grannen.

Hercule Poirot får i sista stund en plats i vagnen på Orientexpressen som ska avgå från Istanbul med destination Calais. Det är redan tretton personer i vagnen, men tack vare att Poirot känner järnvägslinjens ägare får Poirot ändå en plats i en kupé.
På natten mördas industrimannen Ratchet med tolv knivhugg. Poirot tar sig an utredningen, men det visar sig att samtliga passagerare har alibi. Är det måhända en mystisk man i uniform som är mördaren?

Detta är tvivelsutan en av Agatha Christies bättre böcker och intrigen är som vanligt mycket utstuderad, men visst märks det att boken är gammal. Många fantastiska generaliseringar om olika nationaliteter, och alla karlar röker. Hercule Poirot frågar herrarna vad de röker, och svaret blir pipa, cigarr eller cigaretter, men ingen enda säger att de inte röker. Det alternativet var tydligen inte tänkbart.

Jag försökte kämpa emot, det gjorde jag verkligen, men jag förlorade. Jag blev tvungen att ta med kriminalromanen Skam av en inte helt okänd författare ;)

I den värmländska socknen Frykeboda hittas en ung kvinna mördad i sitt eget hem. Det är sent 1800-tal och kommunikationerna är långsamma, men en sådan här nyhet sprids snabbt på kyrkbacken.

Länsmannen och fjärdingsmannen gör sitt bästa för att lösa mordfallet, men det står snart klart att det är många som har något att dölja. I en socken där alla känner alla måste man akta sig för att ge grannarna anledning att skvallra. Det finns mycket skam och skuldkänslor om man skrapar på ytan. Där finns även en främlingsfientlighet som blir tydlig när man söker efter mördaren.

En smakebit på söndag - Människohjärtat

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser just nu är tredje delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den heter Människohjärtat.

Så har jag då kommit till sista delen i Trilogin om pojken. Jag har läst sex kapitel och det snöar faktiskt inte ;) Efter andra delens ideliga snöande känns det skönt att huvudpersonen får vara inomhus ett tag.

Men i inledningen till kapitel sju har pojken gått ut en sväng. Smakebiten är hämtad från sidan 459 (I min utgåva är trilogin samlad och numreringen inleds i del ett.):

Det känns underligt att komma utomhus när vädret är stilla och klart, att stiga ut och slippa försätta sig i livsfara, det är nästan svårt att hålla balansen i ett sånt lugn. Han följer en stig som leder ner till de närmaste husen och snirklar runt drivorna. Pojken tittar sig omkring och är vid liv. Antagligen har orten mellan fyrtio och femtio hus, men de ligger utspridda och bildar en stor cirkel, kyrkan tronar på en låg kulle i mitten av cirkeln. Doktorns hus ligger högt upp, invid en brant sluttning, just den som han och Jens rutschade nerför, men där ovanför skär klyftan igenom bergssidan som ett öppet, mörkt sår. Cirka tvåhundra meter ner till de andra husen som bildar en ganska tät klunga. Pojken stannar innan han kommer fram till dem, vänder sig om och tittar upp mot berget. Det är sex dygn sen han gav sig av, sköt ut snipan i vattnet nedanför Sodom, skolrektorn Gisli och Marta stod och såg på. Var det bara sex dygn sen? Inte sexhundra?

På väg mot tryckeriet

Nu har tryckfilen skickats till tryckeriet i Polen, så nu finns det ingen återvändo. Och ångesten över att jag kanske missat några fel finns där givetvis.

Jag hittade allt några fel på slutet. Fick av provläsare påpekandet att många av namnen var alltför lika, vilket ledde till sammanblandningar. Därför bytte jag ett antal namn och då upptäckte jag att jag själv blandat ihop några personer. Det var väl en himla tur att jag fick ordning på det. Samtidigt skapade det förstås en oro att det fanns fler sammanblandningar. Huu!

Ett bokpaket

Idag kom det ett bokpaket. Det innehöll boken Och blomstren dö av Rebecka Aldén. Utgiven på Norstedts.

Jag vann boken i ett lotteri hos Mias Bokhörna. Mia hade dessutom vänligheten att stoppa med en popcornsförpackning och ett par tepåsar. Allt ordnat för en mysig lässtund med andra ord. Tack för det!

Helgfrågan v 33

Helgfråga från Mias bokhörna. Den här gången är frågan:

Hur går det med läsningen/bloggandet?

Läsandet har väl löpt på bra, trots att jag oftast bara läser när jag gått och lagt mig. Men jag har läst Betty Smiths Det växte ett träd i Brooklyn, och de båda delarna var så bra och samtidigt så lättlästa att det gick av sig självt på något vis. När jag läst klart ett kapitel var jag bara tvungen att läsa ytterligare ett. Och sedan ett till. Ja, ni vet vad jag menar.

Nu ska jag dock börja på sista delen i Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken, och då kommer det nog att bli trögare. Inte för att böckerna är dåliga. Absolut inte. Men de är inte lika lättlästa. I den andra delen tror jag att det snöade 200 sidor i sträck, och då blir boken inte någon riktig bladvändare :)

I övrigt väntar jag nu på att min bok ska fara genom webbrymden till tryckeriet. Måtte nu boken inte innehålla för många småfel. Jag vågar ju inte läsa mina egna böcker av rädsla för att jag ska upptäcka något som är tokigt.

Det växte ett träd i Brooklyn del 2

Titel: Det växte ett träd i Brooklyn (del 2)
Originalets titel: A Tree Grows In Brooklyn
Författare: Betty Smith
Förlag: Bookmark Förlag (2017)
Antal sidor: 350

Det växte ett träd i Brooklyn är möjligen en enda bok i original, men Bookmark Förlag har hur som helst valt att dela upp den i två delar, vilket är en fördel, för annars hade det blivit en riktig tegelsten. Här kan ni läsa om Det växte ett träd i Brooklyn del 1.

(Enligt Wikipedia är romanen uppdelad på fem böcker. Jag vet inte om det betyder att det står fem böcker i bokhyllan, eller om den är uppdelad i fem delar.)

Jag vill inte skriva för mycket om handlingen här. Det riskerar att bli en spoiler för dem som inte läst del 1. Dock kan jag säga att vi här får följa Francie när hon redan som 14-åring får börja arbeta, men hon har hela tiden som mål en en dag få börja på college. Hon möter också den första kärleken.

Jag var mycket förtjust i del 1 och den andra delen gör mig inte besviken. Författarinnan har ett bra driv och jag vill hela tiden läsa ett kapitel till. Och ett till. Jag känner att jag går på Brooklyns gator och följer bokens personer.

Det var bara en sak jag ogillade, och det var när Francie i början av boken möter en våldtäktsman, som mördat ett barn. Han beskrivs så här: "Han var mager och kort och klädd i en sjabbig brun kostym och skjorta utan krage och halsduk. Hans tjocka, yviga hår växte ner i pannan nästan ända ner till ögonbrynen. Han hade en krokig näsa och munnen var en smal, böjd linje. Till och med i halvmörkret kunde Francie urskilja hans rinnande ögon." Och lite längre ner när mannen blottar sig: "Den var maskliknande och kontrasterade mot den fula smutsiga gulbleka färgen i hans ansikte och händer."

Är det så här våldtäktsmän och barnamördare ser ut? Då är det inget problem. Samla ihop alla gubbar med krokiga näsor, gulblek hy och rinnande ögon, så har vi inga pedofiler och våldtäktsmän mer. Men så är det inte! Våldtäktsmän kan se ut som vem som helst. Se bara på Hagamannen. En familjefar med trevligt utseende. Vi kan varna våra barn för fula gubbar i parken, men sanningen är att det kan vara släktingen eller den trevlige grannen som bjuder på saft som är den de ska akta sig för.

Men detta är egentligen bara en detalj i boken. Sammantaget kan jag säga att jag verkligen tyckte om romanen. När jag läst klart var min första tanke - finns det inte någon mer del? Jag vill veta hur det går sedan för Francie. Och det om något är väl ett gott betyg på en bok.