Helgfrågan v. 43

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång inspireras Mia av att sommartiden tar slut på söndag. Helgfrågan lyder:

Till helgen tar sommartiden slut, vilket innebär att vi närmar oss vinter. Har du tips på en vintrig bok?  

Vinterdöda ting av Peter Erik Du Rietz är en bok där vi möter människoliknande varelser, som med jämna mellanrum måste stilla sin hunger med mänskligt kött och blod. Vrikerna är på det viset våra värsta mardrömmar. Vampyrer, varulvar, alla dessa bestar som vi läst om och sett filmer om, måhända är de en bild av hur folktron har uppfattat dessa vriker.
Men jag vill understryka att frossandet i mänskligt kött och blod faktiskt bara utgör en mindre del av bokens innehåll. Det är en berättelse om de kval en ensam vrik kan känna, när han är uppfylld av hat till den som en gång förvandlade honom.
Jag är full av beundran över hur Peter Erik Du Rietz med ingående miljöskildringar får en att känna att man verkligen är i Göteborg eller i Ryssland vid 1800-talets slut. Det är en tuff miljö, men där finns även plats för kärlek. Författaren måste ha ägnat sig åt en omfattande research, eller också är han helt enkelt mycket bildad, för han hämtar ledigt exempel och förklaringar från skiftande kulturer och epoker, vilket gör boken riktigt intressant. Dessutom är den spännande och när Carl Cronhammer når målet för sin långa resa möts vi av överraskningar som jag inte tänker avslöja. Där får författaren dessutom möjlighet att måla upp en värld, väsensskild från den vi känner.
Jag vill även framhålla att författarens fina språk är en källa till glädje. Endast vid något enstaka tillfälle råkar han använda ett uttryckssätt som inte var känt 1896. 
Vinterdöda ting är en mycket välskriven bok, spännande, känslosam och givetvis även bloddrypande.

En bok via biblioteket

Idag tittade jag in på biblioteket i Vålberg för att lämna tillbaka ett par böcker. De har ett bord där med utgallrade böcker och det är fritt fram att ta en bok. Jag hittade en bok som inte alls såg ut att ha tillhört biblioteket. Hon i personalen berättade då att de haft någon form av bokbytaraktiviteter och de böckerna gavs också bort. Så jag tog boken jag hade hittat. Den heter Månskärans stad och är skriven av Belva Plain.

Veckans kulturfråga v. 43 2021

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda berättar att det är läslov nästa vecka. Veckans kulturfråga lyder: 

Vad läser du på läslovet?

 

Det får bli en bok som stått i hyllan ett tag och som jag äntligen vill få läsa, nämligen Fredrik Backmans Folk med ångest. Jag vill ha läst den innan det är dags att skaffa hans nya bok.

Dagens visdomsord 2021-10-27

Änkeståndets behag är det enda hopp som håller en hustru vid gott mod. (John Gay) 

Tisdagstrion: Halloween

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat halloween. Nu är det så att jag absolut inte "firar" halloween. Jag blir lite "gôbbgrinig" när jag ser och hör om detta spektakel som ramlat över oss från Amerikat. En helt onödig import. Ska vi fira Thanksgiving och Forth of July också? Men samtidigt vill jag vara med i tisdagstrion. Jag har inga böcker som handlar om halloween, men jag har istället valt tre böcker där det förekommer spöken. Här min spöktrio: 

Spöket på Canterville är en riktigt rolig bok. Oscar Wilde driver både med den engelska aristokratin och självsäkra amerikaner. Och det är inte lätt att vara spöke när det flyttar in folk som inte har vett att bli ihjälskrämda när man framför sina allra bästa spökerier.

Det är ironin jag tycker bäst om. Som när Wilde skriver om den vackra ambassdörshustrun: Hon hade vackert utseende och en stor portion livsglädje, hon var i många avseenden ganska engelsk och ett utmärkt exempel på att det engelska folket i dag har allting gemensamt med Amerika, utom språket förstås.

Jag lånade boken på biblioteket, och ser att den tydligen hör hemma på barnavdelningen. Jag vet inte om det är jag som är barnslig, men jag tyckte boken var riktigt trevlig.

Herr Arnes penningar av nobelpristagaren Selma Lagerlöf. 

Boken är speciell på det sättet att där finns vålnader som visar sig, och för detta blev Selma Lagerlöf kritiserad. Men vad då? Det finns en vålnad i Hamlet också, och trots det brukar Shakespeare ses som en hyfsad författare.

I denna bok mördas den rike herr Arne och allt hans husfolk av trenne skotska knektar. Endast fosterdottern Elsalill överlever. När Elsalill en kort tid senare träffar Sir Archie, blir hon förälskad i honom. Men genom den döda fostersysterns försorg inser hon att Sir Archie är just den man som dödat systern.
För Elsalill blir det ett moraliskt dilemma. Kan hon förråda mannen hon älskar?

Det är en riktig Lagerlöfsaga, och det är en högtidsstund för alla som likt mig älskar Selma Lagerlöf att läsa denna bok.

Slutligen får det bli Lilla Spöket Laban av Inger och Lasse Sandberg.

Inte riktigt Halloween kanske, men bedårande små spöken i alla fall. Laban, Labolina och de andra i familjen.

Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o

Titel: Djävulen på korset

Originalets titel: Caitaani mutharaba-ini

Författare: Ngũgĩ wa Thiong'o

Förlag: Modernista (2014) Originalet utgavs första gången 1980)

Antal sidor: 319

Två kvinnor och två män på väg till Ilmorog för att delta i "Djävulens fest". På bussen berättar de sina historier för varandra, alla på något vis präglade av orättvisorna i det postkoloniala Kenya. En roman om våld och förtryck men också om framtidstro mot alla odds - om revolutionär potential.

Djävulen på korset är den tredje boken jag läser av Ngũgĩ wa Thiong'o. Det är en rasande författare, som skriver boken på toalettpapper när han sitter i fängelse. Det är en uppgörelse med de personer, utomlands och inomlands, som enligt honom suger ut landet och dess arbetare.

De böcker av honom som jag läst tidigare, Om icke vetekornet och Floden mellan bergen, är renodlade romaner. Djävulen på korset är något annat, men det är svårt att placera den i ett fack. Mitt i texten kan det dyka upp sånger och det har sagts att det mer är en muntlig berättelse än en roman. De gestalter som författaren menar är onda är ofta groteskt beskrivna.

I denna bok gör sig Ngũgĩ wa Thiong'o till tolk för revolutionära strömningar. Kenyas folk måste sluta låta sig delas upp efter stamtillhörighet, religion och annat. Sådant gynnar bara förtryckarna. Istället ska man sluta sig samman och kasta ut förtryckarna.

Det är en intressant bok, men den står långt ifrån de båda andra böcker jag nämnde ovan. Bokens slut är verkligen överraskande. Där sluts en cirkel på ett sätt som inte gick att förutse.

En smakebit på søndag - Skampärlorna

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Skampärlorna och är skriven av Aline Lilja Gladh. 

Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran står handfallen när hans fars livsverk går upp i rök. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av att hantera redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Samtidigt blåser det upp till storm när hennes ex, den lokala gängledaren Conny, återvänder för att ta tillbaka det som är hans.

Smakbiten är hämtad från sidan 5:

Mörkret var kompakt och luften så tung av jordpartiklar och mögel att hon kände smaken av den. Det stack i halsen och mungiporna brände. Munkavel och ögonbindel. Ingen syn. Bara hörsel.

Intill henne i det svarta rummet fanns någons tunga andetag. En andning som övergick i ett flåsande. Pulsen hamrade i tinningen. Blåsan ville tömma sig. Vem var det som såg på henne? Någon njöt av att se henne så här. Hon skrek in i munkaveln. Armar och ben var bundna till varandra, omöjliga att röra. De värkte så illa när hon spände musklerna att hon tvingade dem att slappna av.

Veckans mening v. 42

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är även denna vecka hämtad från Djävulen på korset av Ngũgĩ wa Thiong'o.

Talen hon hört tyngde i hjärtat och på ryggen; andedräkten från dem som talade luktade värre än en skunk eller som en fis efter ruttna bönor eller övermogna bananer.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fem en fredag v. 42: Kultur

Fem en fredag kommer från bloggen elisamatilda. Varje vecka ställer Elisa fem frågor. Den här gången kallar hon temat kultur.

1. Vart går du helst för att se konst?
Tyvärr går jag ytterst sällan på konstutställningar. Jag ska försöka börja göra det. Senast jag var på ett ställe för att se konst var jag på Lerinmuséet. Dit vill jag gärna gå igen.

2. Vad såg du senast på bio?
Jag har faktiskt inte en aning. Det var längesen vi var på bio. Vi får se om det är möjligt att gå på bio den dag min fru får komma hem. Jag skulle gärna ta med henne på bio då.

3. På vilken typ av ställe skulle vi kunna hitta dig en fredagskväll?
I TV-soffan.

4. Vilken bok kom senast i din ägo?
Benny älskar baklava av Mikael Jisander. Det är ett recensionsex från Modernista.

5. Vem ser du gärna på scen?
Blir inte så mycket sånt heller. Senast vi var på nåt var före pandemin. Då gick vi på en föreställning med Tommy Körberg. Den var riktigt bra. Vi har riktigt bra biljetter till Jesus Christ Superstar på Löfbergs Arena den 5 februari, men på grund av hustruns sjukdom kommer det inte att bli av att vi tar oss dit.

Helgfrågan v. 42

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om bokserier. Helgfrågan lyder:

Det finns många bokserier. Har du fastnat för någon och varför? 

Om man räknar bort trilogier, för det finns det så många, och istället ser på lite längre serier så kommer jag att tänka på Fem-böckerna, Mysterieböckerna och Äventyrsböckerna av Enid Blyton. När jag var barn läste jag samtliga och jag fullkomligt älskade dem. Hon skrev andra serier också, men löjligt nog läste jag inga andra. Jag hade säkert tyckt jättemycket om dem också.

Ska jag nämna någon serie jag läst som vuxen så kan det få bli romansviten Det stora århundradet av Jan Guillou. Den består av tio delar. Jag har inte läst den sista delen än, men den står i bokhyllan. Att jag fastnade för den beror nog på att det är intressant att läsa om 1900-talets historia i romanens form. Visserligen tycker jag att de första delarna var bäst, men jag tänker definitivt läsa klart serien.