Noreas saga

Tänk att man kan glömma så. Jag vet att jag för många år sedan läste Noreas saga, den sista i Marianne Fredrikssons trilogi om Adam och Eva. Och jag tyckte att den delen var den sämsta.

Nu har jag läst om den, och jag har en helt annan uppfattning. Jag kunde inte alls påminna mig någonting av bokens innehåll, men jag var mycket fascinerad. Framför allt den syn på barnen som finns i boken. Att allt är möjligt för ett barn till dess att vi vuxna lär barnet vad som är omöjligt och därmed begränsar dess seende.

Särskilt fastnade jag för den här passagen i boken, som berättar hur Norea kunde se stenarna dansa och hon hade även sett "djuret":

Hon älskade den här platsen. Här skimrade sanden, här lyste stenarna i tusen färger, här dansade världen för henne. Här fanns också djuret.
Hon hade mött honom en morgon när frosten ännu svepte stenen i vitt. De hade sett på varann i fullkomlig gemenskap. Det var ett litet, brunskinnat djur, ilsnabbt och skyggt. Ändå hade han inte vikt undan för henne, suttit där bara och sänkt sina svarta ögon i barnets.
Allt hade blivit mycket högtidligt.
Hon hade haft sin bror med den gången. Han  hade blivit otålig, ryckt henne i armen, skrikit åt henne att följa med hem.
- Men ser du då inte, hade hon viskat.
Och brodern hade stirrat på djuret och inte sett det.
Det var på det sättet hon kommit att förstå att djuret var Gud. Gud var osynlig, så hade hennes far sagt. Han uppenbarade sig bara ibland för någon utvald.
Så idag satt hon där bland de dansande stenarna i en värld som sjöng av ljus och färg och väntade. Han skulle komma, hon visste det. Och modern skulle se honom också.
Mor var utvald, såsom Norea själv var det.
I nästa stund fanns han där på klippblocket nära bergets fot och åter möttes deras ögon och hon blev han och han blev hon samtidigt som de båda blev ett med hela den oändliga tillvaron.
Också modern satt stilla. Till slut viskade hon:
- Det är en vessla, Norea.
I samma ögonblick var djuret borta och genom barnet gick en känsla av obestämd sorg. Modern hade sett, något annat var ändå inte möjligt. Men varför kallade hon Gud vessla? Och vad fanns det i ordet som tog fast glädjen och slog den i skärvor?
En stund senare bröt modern upp.
- Här blir för varmt och obekvämt. Det här är ingen trivsam plats, sade hon.
Då såg sig barnet om och stenarna hade slutat dansa.
Och barnet grät, så obegripligt och tröstlöst som bara mycket små barn gråter.

111111

Ingen kan väl ha missat att dagens datum är 11-11-11. Många lär gifta sig idag. Klockan 11...

På Akademiska sjukhuset i Uppsala föddes en flicka i natt. Som mellannamn ska hon naturligtvis heta - Älva!

Rikstönten Ranelid...

...ställer upp i Melodifestivalen. Enligt honom det mest sensationella som hänt i Melodifestivalens historia.

Jo men visst! Björn Ranelid skulle ställa upp som veckans pausfågel i radio, bara någon bad honom.

Finns veckans pausfågel kvar förresten? Eller har vi inte tid med sådant i det moderna stressamhället?

Så typiskt...

För en vecka sedan fick jag en ny jobbil. Äntligen! Den gamla var så kass. Men nu har jag minsann firmans nyaste bil. Arbetskamraterna har beundrat den med viss avundsjuka i blicken.

Efter att ha haft bilen i en vecka så - krockade jag med ett rådjur! Så nu ser fronten på bilen klart pöntad ut.

Är det inte typiskt. Med skitbilen jag kört tidigare har jag inte ens kört på en gråsparv. Men när jag äntligen får en ny bil så hoppar ett av dessa förbannade rådjur upp på vägen!

Dessutom är det ju faktiskt inget kul att köra ihjäl ett rådjur. För innerst inne tycker jag ju att de är så fina. Hon levde en liten, liten stund efter krocken. Hon lyfte upp huvudet, blodet rann ur munnen, och så såg hon rakt på mig som om hon ville säga: "Varför körde du på mig?"

Nä, det är inget kul :(

Gud som trasmatta

Igår, på Alla Helgons Dag, var jag i kyrkan. Äldsta dottern är med i kyrkokören. Den kvinnliga prästen hade hängt upp en randig trasmatta framför altaret. Hon pekade på mattan och sade att nu ska jag tala om Gud.
Prästen berättade hur hennes mamma som barn skulle väva sin första matta. Hon ville bara ha med ljusa färger. Prästens mormor hade då sagt åt henne att även ta med mörka färger, men se det ville hon inte. Men när mattan var färdig såg hon att hennes matta inte var lika fin som mattorna som även innehåll de mörka ränderna.
Utifrån detta talade prästen om de ljusa och mörka stunderna som måste finnas i våra liv. Jag kan givetvis inte återge predikan, men jag tyckte att den var så fin. Tänk att det går att predika utifrån en trasmatta.
Och visst är det så att även de mörka stunderna behövs i våra liv för att vi till fullo ska uppskatta de ljusa.

Downton Abbey

Okej, jag erkänner. Jag älskar serien Downton Abbey. Engelsk aristokrati med mängder av tjänstefolk på ett slott. Givetvis följde jag Herrskap och tjänstefolk när den serien gick en gång i världen. En förlorad värld? Jodå, jag såg den också. Ja, jag är så gammal att jag följde Forsythesagan i svartvit television.

Och jag vet att jag inte är ensam. Det här är serier som följts av miljoner människor över hela världen.

Vad är det egentligen för fel på oss?

Kains bok

Jag tycker att Kains bok var roligare att läsa än Evas bok. Kanske för det lite pojkaktiva motivet, där Kain får veta att han är arvinge till nodernas tron. Han älskas av alla, men plågas av vetskapen att han dödat sin bror. Nu ska jag läsa Noreas saga. Jag har för mig att jag tyckte att den var ganska tråkig när jag läste den förra gången, men min smak kan ju ha ändrats.

Jag har missat utnämningen

Jag satt och funderade över varför inte Svenska Akademien valt någon ny ledamot på stol nummer 6 efter Birgitta Trotzig, som avled i maj. Men det är tydligen jag som inte läst tidningarna ordentligt. Akademien har valt Tomas Riad till ny ledamot. Han är professor vid institutionen för nordiska språk vid Stockholms Universitet. Riad tar säte i Svenska Akademien vid högtidssammankomsten den 20 december.

Evas bok

Det är många år sedan jag senast läste Marianne Fredrikssons Evas bok. Då tyckte jag att den var jättebra, men nu lämnade den mig ganska oberörd.

Boken handlar om hur Eva återvänder till Eden efter att sonen Kain har mördat sin bror Abel. I Eden lever "ljusets barn" - en flock människor som mest verkar vara som djur. De lever helt i nuet och kan inte skilja mellan gott och ont. Eva minns sin barndom i flocken och hur gruppens ledare, Satan, våldför sig på henne och andra unga kvinnor.

Historien känns mest märklig. Upplägget att låta Eva grubbla över det förlorade Eden gillar jag, men berättelsen är alltför konstig enligt min mening. Men nu ska jag i alla fall läsa om andra boken i trilogin, som heter Kains bok.

Ordens förändrade betydelse

Det är tydligt att ords betydelse understundom förändras. Igår tittade jag på Ensam mamma söker. En av mammorna satt med en av sina kavaljerer, då denne säger: "Du är en grym mamma."

Då tackade mamman! Det var en komplimang!

Om någon säger till mig att mitt föräldraskap kännetecknas av grymhet, så skulle jag definitivt inte bli glad. Hur kunde ordet grym få en positiv innebörd?

Jag antar att om jag säger att Adolf Hitler var grym, så kommer många att tro att jag är nazist. Ja jisses!