Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat isigt, kallt eller vitt. Här är min trio:
Änglarnas sorg är andra delen av Jón Kalman Stefánssons Trilogin om pojken. Den första var Himmel och helvete
.Det här är en mycket speciell bok. Det är nog det minsta man kan säga. Jag tycker om den. Dessa människor som kämpar för att överleva under en karg vinter. Men den är ändå inte helt lättläst. En mening kan ibland vara med än en halv sida lång och det är inga pratminus när någon säger något. Allt vävs ihop. Om inte Stefánsson vore en så bra författare, skulle jag ha lagt bort boken för längesen.En märklig historia är det när pojken tillsammans med postbudet Jens beger sig över bergen med post till avlägsna trakter. I ett par hundra sidor snöar det. Det snöar, blåser, snöar lite mera, de fryser och är hungriga. Och mitt upp i alltihop dyker ett spöke upp. En kvinna som nyligen dött och numera luktar rökt fårkött.Jo, jag förstår att det låter knasigt, men som jag sade ovan, så är det ändå en riktigt bra bok. Man känner verkligen att man befinner sig mitt i snöstormen, så detta är en läsvärd bok. Jag lovar.
Snöblind var den första boken av Ragnar Jónasson som jag läst. Av isländska författare har jag bara läst ett par böcker av Halldór Kiljan Laxness och Jón Kalman Stefánsson tidigare, men det här var den första isländska deckaren för mig.
I en isolerad fiskeby på norra Island, en ödslig trakt där ingen låser sina dörrar, upptäcks en ung kvinna halvnaken i snön, blödande och medvetslös. Samtidigt har en äldre, uppburen författare fallit till sin död. Ari Thór - nybliven polis på sin första postering, långt från flickvännen i Reykjavik - dras rakt in i hjärtat av det lilla samhället. Ett samhälle där det blir allt mer uppenbart att det inte går att lita på en enda människa. Där hemligheter och lögner har blivit ett sätt att leva.
Det är riktigt roligt att följa historien i ett isländskt samhälle vid en fjord på norra Island. Det är mitt i vintern och det mesta verkar ligga begravt i snö och is. En lavin gör att byn blir helt isolerad.
Själva kriminalhistorien är riktigt spännande. Den unga kvinnan som hittas blödande och medvetslös i snön. Den gamle författaren som ramlar och slår ihjäl sig. Mord? Mordförsök? Olyckshändelse? Den unge polisen Ari är ivrig när han ska utreda de båda händelserna, men han märker snart att allt inte är vad han och andra har trott. Lögner avslöjas; lögner som de inblandade aldrig hade trott skulle avslöjas.
Slutligen Snö. av den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk.Jag kan inte riktigt bestämma mig för om boken var lättläst eller svårläst. Texten var inte svår och mycket av innehållet handlade om huvudpersonen Kas kärlek och vankelmod. Men samtidigt är det svårt att följa med och uppfatta den satir som finns i boken och som rör specifikt turkiska förhållanden.
Boken blev mycket uppmärksammad i Turkiet när den kom ut och den kritiserades också från många håll. Säkerligen därför att den skriver om den tilltagande islamismen, men även om regeringens förtryck av oliktänkande och undertryckandet av fakta om folkmordet på armenier för snart ett sekel sedan. Pamuk nämner ofta hus som han ser och som tillhört armenier.
Poeten Ka är bokens huvudperson, men han är inte bokens "jag". Istället är det Orhan Pamuk själv som då och då kommer in, och han träffar även de personer som romanfiguren mött tidigare i boken. Ett intressant grepp måste jag säga.
Även om jag inte förstod allt när det gäller bokens mening, så är det i alla fall roligt att ha läst den :)
