Olikhetsutmaningen: Hopp och förtvivlan

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden.

Denna vecka handlar det om hopp och förtvivlan.

Jag låter hopp representeras av Betty Smiths Det växte ett träd i Brooklyn, en av mina favoriter hittills i år.

Att läsa den här boken är att stiga in i en annan värld. Ett Brooklyn för över hundra år sedan. Inte en berättelse om de omåttligt rika, utan om en flicka från en mycket fattig miljö. De har inte många ägodelar och det är inte alltid lätt att sätta mat på bordet, men kärleken mellan familjemedlemmarna är påtaglig. Kärleken fördelas dock lite olika. Francies mamma älskar sonen mer än dottern. Men turligt nog finns pappan där, en slarver men en man med ett gott hjärta. Det är han som ser till att Francie får komma till en bättre skola, trots att det är emot reglerna. Men med en liten lögn här och där ordnar det sig.

Francie älskar att läsa och hennes dröm inför framtiden är att bli författare. En skjuts framåt får hon när en lärarinna kommer på henne med att ha ljugit. Lärarinnan är klok. Istället för att ge henne en anmärkning, säger hon att hon inte skulle vilja ta ifrån Francie hennes fantasi. Men hon ger henne rådet att när hon talar så ska hon försöka säga som det är. Sedan kan hon skriva hur det borde vara. Se där en författargärnings början.

Så trots de egentligen usla förutsättningarna för Francie förlorar hon inte hoppet. Hon har hela tiden målet framför sig. Hon ska få en utbildning. Och hon ska bli författare.

Sedan får det bli David Safiers Ung i ghettot.

Den här boken utspelar sig i det judiska ghettot i Warszawa 1943. 16-åriga Mira smugglar mat för att hon och hennes lillasyster Hanna ska överleva i ghettot. När hon får veta att ghettots alla invånare ska skickas till koncentrationslägren för utrotning ansluter hon sig till motståndsrörelsen. De lyckas stå emot de mäktiga SS-styrkorna längre än förväntat. Mycket längre. Hela 28 dagar.
Man kan lugnt säga att detta inte är någon feelgoodroman och det är heller inte Safiers avsikt. Han har skrivit boken till sina barn, men även till sina farföräldrar som dog i Buchenwald och i Lodz ghetto.
Han ger ingen förskönande bild av hur nazisterna metodiskt arbetade för att utrota judarna. De icke-judiska polackerna är inte intresserade av att hjälpa sina judiska landsmän. Snarast är de glada över att tyskarna utrotar judarna och de hjälper beredvilligt till.
Men det finns även judar som hjälper SS. I en fåfäng förhoppning att själva få överleva finns det judiska poliser som medverkar i gripandet av judar som ska skickas till dödslägren.
Det är en tung berättelse med mycken sorg.

Visst finns det små ljusglimtar i boken. Ungdomar blir förälskade i de mörkaste av tider. Men sammantaget väcker boken förtvivlan. Hur tunn är inte den fernissa som vi kallar humanism och civilisation!