Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet den här veckan är bloggen Betraktninger - tanker om bøker. Boken jag läser heter Nattspår och är skriven av Karin Aspenström.
Efter att ett blogginlägg fått spridning i högerextrema kretsar tvingas författaren Kaj Lomme fly storstaden. Han köper ett förfallet hus i det lilla samhället Svartbol, djupt inne i de värmländska skogarna.
Snart förstår Kaj att han är iakttagen i det gamla huset. Han upplever en närvaro i rummet och får en känsla av att någon som tidigare bott där vill honom något. I väggarna hittar han brev och anteckningar från en höst i slutet av trettiotalet då en tragisk händelse ägde rum i byn. Gradvis börjar Kaj förstå att platsen han kommit till bär på en mörk hemlighet.
Ett bortglömt hatbrott och en kärlekshistoria som fick ett blodigt slut grävs upp igen. Men ju närmare Kaj kommer gåtans svar, desto tydligare blir det att någon vill ha bort honom från Svartbol...
Smakebiten är hämtad från sidan 52:
I nästa ögonblick kom ljudet tillbaka. Han var stilla. Tassande steg, lätta som en viskning. Han snodde runt, lyste bakom sig. Det var helt tomt. Han hörde ljudet igen, längre bort den här gången. Han gick i riktning mot det, lyste överallt. Väggarna var kala, men ingen syntes till. Golvet knakade igen och han vände sig om. Tyckte sig se en skugga försvinna över tröskeln in mot rummet han nyss varit i och han sprang dit.
"Hallå?" ropade han. "Någon där?"
Sidor
- Startsida
- Om mig
- Mina böcker
- Ljudböcker
- Antologier
- På gång
- Om recensionsexemplar
- Kaosutmaning 2016
- Kaosutmaning 2017
- Kaosutmaning 2018
- Kaosutmaning 2019
- Kaosutmaning 2020
- Kaosutmaning 2021
- Kaosutmaning 2022
- Kaosutmaning 2023
- Kaosutmaning 2024
- Kaosutmaning 2025
- Kvinnliga nobelpristagare
- Klassikerutmaning
- Boktolvan 2022
- Boktolvan 2023
- Boktolvan 2024
söndag 9 februari 2020
lördag 8 februari 2020
Veckans mening v. 6
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken Nattspår av Karin Aspenström.
En grupp karlar far förbi på cykel och hon önskade att hon också hade en.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
En grupp karlar far förbi på cykel och hon önskade att hon också hade en.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
fredag 7 februari 2020
Inte ett ord
Titel: Inte ett ord
Originalets titel: Run away
Författare: Harlan Coben
Förlag: Bookmark Förlag (2019)
Antal sidor: 379
För Simon Greene blir mardrömmen sann när hans drogberoende dotter Paige försvinner spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.
Simon gör det enda en förälder kan göra, han följer efter sin dotter ner i en mörk och farlig värld som han aldrig kunde ana fanns. I takt med att han avtäcker Paiges hemligheter inser han att liv står på spel. Och för att skydda sina närmaste från världens ondska måste han våga konfrontera den.
Inte ett ord är ännu en av Harlan Cobens spänningsromaner, och man vet redan från början att den kommer att bli en bästsäljare. Här finns det nakna våldet, men här finns även kärlek; kärlek mellan man och kvinna, men även kärleken till barnen. Våld och kärlek är två ord som inte bör höra samman, men sanningen kan vara en annan.
Sanningen förekommer i ett annat sammanhang i boken. Sanningen är en person, som leder en märklig sekt. Vad har han och sekten för samband med det som händer runt Simon Greene. I sitt grävande efter vetskap om vad som hänt dottern får han veta betydligt mer än han har bett om.
Inte ett ord är en bra spänningsroman, där varje kapitel lockar till läsning av nästa. Dock måste jag säga att den inte når upp till samma kvalitet som Sanningen och Inte utan dig. Intrigen övertygar mig inte. Den är helt enkelt lite för overklig. För övrigt undrar jag hur förlaget tänkte när man valde att låta Run away få den svenska titeln Inte ett ord. Det var synd att boktiteln "Sanningen" redan hade använts, för det hade passat perfekt.
Men jag är inte missnöjd. Boken är bitvis riktigt spännande och trådarna knyts ihop på slutet. Coben är en författare jag gärna läser mer av.
Originalets titel: Run away
Författare: Harlan Coben
Förlag: Bookmark Förlag (2019)
Antal sidor: 379
För Simon Greene blir mardrömmen sann när hans drogberoende dotter Paige försvinner spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.
Simon gör det enda en förälder kan göra, han följer efter sin dotter ner i en mörk och farlig värld som han aldrig kunde ana fanns. I takt med att han avtäcker Paiges hemligheter inser han att liv står på spel. Och för att skydda sina närmaste från världens ondska måste han våga konfrontera den.
Inte ett ord är ännu en av Harlan Cobens spänningsromaner, och man vet redan från början att den kommer att bli en bästsäljare. Här finns det nakna våldet, men här finns även kärlek; kärlek mellan man och kvinna, men även kärleken till barnen. Våld och kärlek är två ord som inte bör höra samman, men sanningen kan vara en annan.
Sanningen förekommer i ett annat sammanhang i boken. Sanningen är en person, som leder en märklig sekt. Vad har han och sekten för samband med det som händer runt Simon Greene. I sitt grävande efter vetskap om vad som hänt dottern får han veta betydligt mer än han har bett om.
Inte ett ord är en bra spänningsroman, där varje kapitel lockar till läsning av nästa. Dock måste jag säga att den inte når upp till samma kvalitet som Sanningen och Inte utan dig. Intrigen övertygar mig inte. Den är helt enkelt lite för overklig. För övrigt undrar jag hur förlaget tänkte när man valde att låta Run away få den svenska titeln Inte ett ord. Det var synd att boktiteln "Sanningen" redan hade använts, för det hade passat perfekt.
Men jag är inte missnöjd. Boken är bitvis riktigt spännande och trådarna knyts ihop på slutet. Coben är en författare jag gärna läser mer av.
torsdag 6 februari 2020
Helgfrågan v. 6
Helgfråga från Mias bokhörna. Idag ska vi bjuda författare på middag. Helgfrågan lyder:
Du får bjuda hem fyra författare på middag. Vilka skulle du bjuda? Varför just dessa och vad tror du ni skulle prata om?
Bonusfråga: Jag fyller snart år. Vilken bok måste finnas med på min önskelista?
Fredrik Backman skulle jag bjuda, för han skriver riktigt bra böcker som berör. Jonas Jonasson vore också roligt. Jag gillar hans böcker om hundraåringen och hundraettåringen. Åsa Hellberg förstås. Det är en författarinna jag beundrar och hon skriver riktigt trevliga feelgoodromaner. Och så får det bli Ninni Schulman, för en värmländsk deckarförfattarinna kan man ju bara inte motstå. Jag skulle vilja tala med dem om hur de får inspiration till sina böcker. Däremot vet jag ju inte om de vill tala om den saken. De kanske är hjärtligt trötta på sådana frågor.
Så var det Mias önskelista. Hon påpekar att hon är mest förtjust i deckare och feelgoodromaner. Eftersom jag tror mig veta att hon inte har läst 1793 än, så tycker jag att hon ska önska sig den. Fast den kanske hon lånar av sin dotter, så i så fall kan hon önska sig 1794. Eller varför inte någon av Åsa Hellbergs böcker. Hennes senaste bok, Välkommen till Flanagans, ligger i min läshög.
Du får bjuda hem fyra författare på middag. Vilka skulle du bjuda? Varför just dessa och vad tror du ni skulle prata om?
Bonusfråga: Jag fyller snart år. Vilken bok måste finnas med på min önskelista?
Fredrik Backman skulle jag bjuda, för han skriver riktigt bra böcker som berör. Jonas Jonasson vore också roligt. Jag gillar hans böcker om hundraåringen och hundraettåringen. Åsa Hellberg förstås. Det är en författarinna jag beundrar och hon skriver riktigt trevliga feelgoodromaner. Och så får det bli Ninni Schulman, för en värmländsk deckarförfattarinna kan man ju bara inte motstå. Jag skulle vilja tala med dem om hur de får inspiration till sina böcker. Däremot vet jag ju inte om de vill tala om den saken. De kanske är hjärtligt trötta på sådana frågor.
Så var det Mias önskelista. Hon påpekar att hon är mest förtjust i deckare och feelgoodromaner. Eftersom jag tror mig veta att hon inte har läst 1793 än, så tycker jag att hon ska önska sig den. Fast den kanske hon lånar av sin dotter, så i så fall kan hon önska sig 1794. Eller varför inte någon av Åsa Hellbergs böcker. Hennes senaste bok, Välkommen till Flanagans, ligger i min läshög.
onsdag 5 februari 2020
Omslagsonsdag vecka 6: Skelett, skelettdelar
Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är skelett, skelettdelar. Jag är kanske inte tillräckligt makaber i mitt val av böcker, för jag hittade inte så många ;) Här är mina skelettomslag:
Dagens visdomsord 2020-02-05
Med långtidsprognos menas att man får tillfälle att reta upp sig på vädret flera veckor i förväg. (Okänd)
tisdag 4 februari 2020
Tisdagstrion: Vilda djur
Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat vilda djur. Här följer min trio:
Djungelboken berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike.
Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.
Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.
Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Det är en bok jag är glad att ha läst.
Baksidestexten till andra boken:
"I Flickan som gifte sig med ett lejon har Alexander McCall Smith samlat en rad tankeväckande och underhållande berättelser från Afrika. Läsare av hans succéserie om Damernas detektivbyrå kommer att känna igen miljön, som också här är Botswana och Zimbabwe.
De flesta av bokens berättelser är fabler och folksagor som McCall Smith fått höra av lokalbefolkningen och sedan omdiktat på sitt oefterhärmliga vis. Precis som i verkliga livet blandas här komik med tragik och vardagsliv med magi - allt förmedlat med det goda berättarhumör som är McCall Smiths signum."
Djungelboken berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike.
Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.
Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.
Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Det är en bok jag är glad att ha läst.
Baksidestexten till andra boken:
"I Flickan som gifte sig med ett lejon har Alexander McCall Smith samlat en rad tankeväckande och underhållande berättelser från Afrika. Läsare av hans succéserie om Damernas detektivbyrå kommer att känna igen miljön, som också här är Botswana och Zimbabwe.
De flesta av bokens berättelser är fabler och folksagor som McCall Smith fått höra av lokalbefolkningen och sedan omdiktat på sitt oefterhärmliga vis. Precis som i verkliga livet blandas här komik med tragik och vardagsliv med magi - allt förmedlat med det goda berättarhumör som är McCall Smiths signum."
Det här är en bok som jag valde på måfå på biblioteket. Det lät roligt med en bok med afrikanska fabler och folksagor. I vilken utsträckning McCall Smith har lagt in eget författarskap vet jag inte. För hans egen skull hoppas jag att det inte är i någon betydande grad, för det här är en ganska tråkig bok.
Det är harar, lejon och en massa andra djur som medverkar och även en del människor. Man får läsa hur haren lurade babianerna. Problemet för mig är att berättelserna känns dåligt redigerade. Det saknas ofta en riktig knorr. Jag läser den ena berättelsen efter den andra, men de berör mig inte.
Robinson Crusoe av Daniel Defoe innehåller väl inte så många vilda djur, men jag var tvungen att hitta en tredje bok, och lejon och tigrar nämns i alla fall i förbigående i boken, även om Robinson aldrig möter dem.
Baksidestexten (mitt ex är från 1984):
När Daniel Defoe i början av 1700-talet skrev Robinson Crusoe, skapade han en av världslitteraturens mest fascinerande gestalter: den engelske sjömannen som tillbringar 28 år på en öde ö. Robinsons fantastiska äventyr fängslar och roar både yngre och äldre läsare lika mycket i våra dagar som för 250 år sedan. Boken har en sann händelse som underlag. Matrosen Alexander Selkirk sattes år 1704 i land på den obebodda ön Juan Fernandez, men denne historiske Robinson hade ett vida bättre utgångsläge än den diktade, eftersom han fick med sig både vapen och redskap, och han blev räddad ur sin isolering redan efter fem år.
Jag påstod att jag läst boken som barn och att det nu var fråga om omläsning, men jag kände faktiskt inte igen innehållet. (Jo, givetvis visste jag att han hamnade på en öde ö och träffade den "inföding" som han kallade Fredag, men det var en förförståelse som man inte behöver ha läst boken för att ha.) Så jag tänker faktiskt betrakta det som "nyläsning".
Boken skrevs som sagt i början av 1700-talet, vilket gör att värderingarna givetvis är annorlunda än våra. Det stör mig inte att man talar om negrer eller att det handlas med slavar, för det är ett historiskt faktum. Däremot är det lustigt vilken okunnighet om andra världsdelar och andra folk som rådde. När Robinson Crusoe är ombord på ett skepp som seglar nära den afrikanska kusten, så är han rädd för lejonen och tigrarna. Men det finns inga tigrar i Afrika! Sådant kan jag småle åt. Värre tycker jag det är att man på fullt allvar menade att det fanns vilda människor. Vad karaktäriserar egentligen en vilde? Han han inte har så mycket kläder på sig och att han lever i samklang med naturen? Jag undrar vad Daniel Defoe skulle ha tänkt om han sett hur lite kläder européer har på sig på badstränderna. Dessutom tycks alla dessa "vildar" vara kannibaler. Visst har det förekommit kannibalism på olika håll i världen (och finns eventuellt på något håll än idag), men att det skulle vara ett kalasande hela tiden på människor stämmer inte. Men denna syn hängde väl ihop med tanken att människor kunde vara vilda.
Något som slog mig när jag läste boken var att den bitvis var mycket tråkigare än jag hade föreställt mig. Det är inte så där fruktansvärt intressant att veta exakt hur mycket havre Robinson Crusoe planterar eller hur mycket olika saker är värda i brasiliansk valuta. Boken hade vunnit på att någon lektör hade skurit bort onödiga passager. Men det fanns kanske inte några lektörer i början på 1700-talet.
När Daniel Defoe i början av 1700-talet skrev Robinson Crusoe, skapade han en av världslitteraturens mest fascinerande gestalter: den engelske sjömannen som tillbringar 28 år på en öde ö. Robinsons fantastiska äventyr fängslar och roar både yngre och äldre läsare lika mycket i våra dagar som för 250 år sedan. Boken har en sann händelse som underlag. Matrosen Alexander Selkirk sattes år 1704 i land på den obebodda ön Juan Fernandez, men denne historiske Robinson hade ett vida bättre utgångsläge än den diktade, eftersom han fick med sig både vapen och redskap, och han blev räddad ur sin isolering redan efter fem år.
Jag påstod att jag läst boken som barn och att det nu var fråga om omläsning, men jag kände faktiskt inte igen innehållet. (Jo, givetvis visste jag att han hamnade på en öde ö och träffade den "inföding" som han kallade Fredag, men det var en förförståelse som man inte behöver ha läst boken för att ha.) Så jag tänker faktiskt betrakta det som "nyläsning".
Boken skrevs som sagt i början av 1700-talet, vilket gör att värderingarna givetvis är annorlunda än våra. Det stör mig inte att man talar om negrer eller att det handlas med slavar, för det är ett historiskt faktum. Däremot är det lustigt vilken okunnighet om andra världsdelar och andra folk som rådde. När Robinson Crusoe är ombord på ett skepp som seglar nära den afrikanska kusten, så är han rädd för lejonen och tigrarna. Men det finns inga tigrar i Afrika! Sådant kan jag småle åt. Värre tycker jag det är att man på fullt allvar menade att det fanns vilda människor. Vad karaktäriserar egentligen en vilde? Han han inte har så mycket kläder på sig och att han lever i samklang med naturen? Jag undrar vad Daniel Defoe skulle ha tänkt om han sett hur lite kläder européer har på sig på badstränderna. Dessutom tycks alla dessa "vildar" vara kannibaler. Visst har det förekommit kannibalism på olika håll i världen (och finns eventuellt på något håll än idag), men att det skulle vara ett kalasande hela tiden på människor stämmer inte. Men denna syn hängde väl ihop med tanken att människor kunde vara vilda.
Något som slog mig när jag läste boken var att den bitvis var mycket tråkigare än jag hade föreställt mig. Det är inte så där fruktansvärt intressant att veta exakt hur mycket havre Robinson Crusoe planterar eller hur mycket olika saker är värda i brasiliansk valuta. Boken hade vunnit på att någon lektör hade skurit bort onödiga passager. Men det fanns kanske inte några lektörer i början på 1700-talet.
måndag 3 februari 2020
Authors & Characters - Alexander
Lyrans Noblesser har en utmaning, som går ut på att hon väljer ett namn, och sedan är uppgiften att berätta om en författare och en litterär figur med det namnet. Det är tillåtet att välja andra former av namnet. Den här veckan är namnet Alexander.
Alexander McCall Smith är född i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe), har bott och studerat i Botswana, men bor numera i Skottland.
Han har skrivit en mängd böcker, som blivit utgivna på ett stort antal språk. Mest kända är kanske böckerna om Damernas detektivbyrå där privatdetektiven Mma Ramotswe är huvudperson. De böckerna har sålts i över 14 miljoner exemplar och har översatts till 39 språk.
Jag har precis upptäckt att han har kommit med en bok i en ny serie som utspelar sig i Malmö. Huvudpersonen är Ulf Varg. Första boken heter Avdelningen för känsliga brott. Den blir jag nyfiken på!
Det gamla riket av Vilhelm Moberg är en gammal goding. Den kom ut 1952 och är en samhällssatir där Moberg gisslar det han upplevde som rättsröta i det svenska samhället.
Handlingen är dock förlagd i det fiktiva kungadömet Idyllien, där konung Alexander XVI regerar. Landet har en ofantlig byråkrati, som bara växer. Men det som oroar samhällets toppskikt är något annat, nämligen att Den Stora Statshemligheten ska läcka ut. Denna hemlighet är att kungen har homosexuella böjelser. Därför är hovet utsatt för utpressning och man betalar pengar från kontot För nådigt känt ändamål.
Där finns även kyrkoledare, som anmäls för brott, men ingenting händer. Allt avskrivs.
Det är inte så svårt att förstå att det är Haijbyaffären och Kejneaffären, som Moberg skriver om. Även kyrkoledares snaskiga affärer hade verklighetsbakgrund i Sverige.
En rolig idé att utgå från ett fiktivt land för att egentligen skriva om missförhållanden i Sverige. Ofta går väl satiren till överdrift, men trots detta är det en bok som utgör en viktig del av vår samhällshistoria. Jag misstänker att den inte togs emot alltför väl när den gavs ut.
Alexander McCall Smith är född i Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe), har bott och studerat i Botswana, men bor numera i Skottland.
Han har skrivit en mängd böcker, som blivit utgivna på ett stort antal språk. Mest kända är kanske böckerna om Damernas detektivbyrå där privatdetektiven Mma Ramotswe är huvudperson. De böckerna har sålts i över 14 miljoner exemplar och har översatts till 39 språk.
Jag har precis upptäckt att han har kommit med en bok i en ny serie som utspelar sig i Malmö. Huvudpersonen är Ulf Varg. Första boken heter Avdelningen för känsliga brott. Den blir jag nyfiken på!
Det gamla riket av Vilhelm Moberg är en gammal goding. Den kom ut 1952 och är en samhällssatir där Moberg gisslar det han upplevde som rättsröta i det svenska samhället.
Handlingen är dock förlagd i det fiktiva kungadömet Idyllien, där konung Alexander XVI regerar. Landet har en ofantlig byråkrati, som bara växer. Men det som oroar samhällets toppskikt är något annat, nämligen att Den Stora Statshemligheten ska läcka ut. Denna hemlighet är att kungen har homosexuella böjelser. Därför är hovet utsatt för utpressning och man betalar pengar från kontot För nådigt känt ändamål.
Där finns även kyrkoledare, som anmäls för brott, men ingenting händer. Allt avskrivs.
Det är inte så svårt att förstå att det är Haijbyaffären och Kejneaffären, som Moberg skriver om. Även kyrkoledares snaskiga affärer hade verklighetsbakgrund i Sverige.
En rolig idé att utgå från ett fiktivt land för att egentligen skriva om missförhållanden i Sverige. Ofta går väl satiren till överdrift, men trots detta är det en bok som utgör en viktig del av vår samhällshistoria. Jag misstänker att den inte togs emot alltför väl när den gavs ut.
söndag 2 februari 2020
En smakebit på söndag - Inte ett ord
Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Inte ett ord och är skriven av Harlan Coben.
För Simon Greene blir mardrömmen sann när hans drogberoende dotter Paige försvinner spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.
Simon gör det enda en förälder kan göra, han följer efter sin dotter ner i en mörk och farlig värld som han aldrig kunde ana fanns. I takt med att han avtäcker Paiges hemligheter inser han att liv står på spel. Och för att skydda sina närmaste från världens ondska måste han våga konfrontera den.
Smakbiten är hämtad från sidorna 69-70:
"Innan vi går tillbaka in till Fagbenle ska en av mina medarbetare ta reda på allt han kan om mordet på Corval - tidpunkt, plats, tillvägagångssätt, rubbet. Du är ingen dumbom, så du inser nog vad som fått inspektören att dyka upp här."
"Polisen misstänker mig."
Hon nickade. "Du har ju varit inblandad i en allvarlig 'incident'", hon gjorde citattecken med fingrarna i luften, "med offret. Du avskydde helt enkelt människan. Du skyllde din dotters drogproblem på honom. Så visst är du misstänkt. Precis som din hustru. Och som ... ja, Paige med för den delen. Skulle tro att hon är den som ligger risigast till. Har du alibi för gårdagskvällen?"
För Simon Greene blir mardrömmen sann när hans drogberoende dotter Paige försvinner spårlöst. En dag ser han henne sjunga i Central Park, men hon är en skugga av sitt forna jag. När han närmar sig flyr hon i panik.
Simon gör det enda en förälder kan göra, han följer efter sin dotter ner i en mörk och farlig värld som han aldrig kunde ana fanns. I takt med att han avtäcker Paiges hemligheter inser han att liv står på spel. Och för att skydda sina närmaste från världens ondska måste han våga konfrontera den.
Smakbiten är hämtad från sidorna 69-70:
"Innan vi går tillbaka in till Fagbenle ska en av mina medarbetare ta reda på allt han kan om mordet på Corval - tidpunkt, plats, tillvägagångssätt, rubbet. Du är ingen dumbom, så du inser nog vad som fått inspektören att dyka upp här."
"Polisen misstänker mig."
Hon nickade. "Du har ju varit inblandad i en allvarlig 'incident'", hon gjorde citattecken med fingrarna i luften, "med offret. Du avskydde helt enkelt människan. Du skyllde din dotters drogproblem på honom. Så visst är du misstänkt. Precis som din hustru. Och som ... ja, Paige med för den delen. Skulle tro att hon är den som ligger risigast till. Har du alibi för gårdagskvällen?"
lördag 1 februari 2020
Veckans mening v. 5
Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från boken Inte ett ord av Harlan Coben.
Hans helskägg var så vitt och ulligt att det såg ut som om han stod och tuggade på ett lamm.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Hans helskägg var så vitt och ulligt att det såg ut som om han stod och tuggade på ett lamm.
Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

















