Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat pojkar, grabbar & män. Här är min grabbiga trio:
Och tre före detta domare som kallar sig Brödraskapet. De träffas varje dag i det juridiska biblioteket, deras eget revir på Trumble, där de skriver inlagor, sköter juridiska ärenden åt andra intagna, utövar advokatyrket utan tillstånd och ibland skipar fängelserättvisa. Och de ägnar timmar åt att skriva brev och att finslipa en utpressningsplan, som verkar fungera alldeles lysande. Pengarna strömmar in.
Tills deras svindlande beräkningar slår slint. Fel byte fastnar i snaran - en mäktig man utanför fängelset, en man med farliga vänner - och Brödraskapets fridfulla tid är slut...
Brödraskapet var en riktigt trevlig läsupplevelse. John Grisham låter oss följa människor som bryter mot lagen på olika vis. Skurkarna på Trumble, som ägnar sig åt en snaskig utpressningsverksamhet och CIA som inte drar sig för att mörda, om den högste chefen anser att det är nödvändigt för att uppnå högre mål. I det här fallet har chefen för CIA valt ut USA:s näste president, och ingenting får stå i vägen för den utvaldes resa mot Vita Huset.
I början fungerar allt bra. De håller möten för att diskutera vad de ska göra och de upprättar regler för vem som ska få tala, så att de inte talar i mun på varandra. Men snart förändras allt. Det är en förändring som kommer långsamt. Två pojkar är rivaler om ledarskapet. Den ene försöker upprätthålla ordningen, men den andre utmanar honom ständigt. Snart är det en kamp på liv och död.
Romanen är misantropisk. Hur stark är egentligen det vi kallar civilisation? När inga vuxna finns, krackelerar civilisationen och mänsklighetens grymmaste sidor kommer fram hos dessa barn. De blir "vildar". (Jag ogillar starkt idén att vissa grupper av människor skulle vara "vilda", men får motvilligt acceptera bokens tänkesätt.) Och om vi ska vara ärliga har vi under 1900-talet och även på 2000-talet fått se många exempel på hur lätt det är för karismatiska ledare att få sina följare att begå de mest bestialiska brott. Nazityskland, Sovjetunionen under Stalintiden, Kina under Mao, Pol Pot-regimen i Kambodja, IS-kalifatet är bara alltför tydliga bevis på detta.
Det är sålunda en mycket negativ bild av mänskligheten som William Golding tecknar i sin roman. Det är en bok som väcker tankar, och som alla borde läsa.
Det är en bok om en 59-årig man som kör Saab. Trots att han avsattes som bostadsrättsföreningens ordförande för flera år sedan, i det som Ove själv bara minns som "statskuppen", är han fortfarande kvarterets vresige ordningsman.
Tidigt varje morgon går han ut på sin inspektionsrunda och kontrollerar att alla dörrar är låsta, och Gud nåde den som kör in i området med bil. Det finns ju en skylt som klart och tydligt säger att det är förbjudet.
Från början trodde jag bara att det var en humoristisk bok om en "gôbbgrinig" man. Och visst är boken rolig. Men genom tillbakablickar får man alltmer förståelse för varför Ove är som han är, och läsarens sympati för den surmulne farbrorn ökar för varje kapitel.
Det är en mycket varm, och samtidigt humoristisk, skildring om en mycket rättskaffens man, som har svårt att leva i ett samhälle som styrs av män med vita skjortor och slipsar och som kör japanska bilar. Och som använder datorer och mobiltelefoner.
