Veckans mening v. 8

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Där rosor faktiskt dör av Ewa Klingberg.

Sandra ställde sig längst bak i kön av sötsugna pensionärer som tjattrade värre än småfåglarna.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 8

Helgfråga från Mias bokhörna. Vad är det egentligen vi läser förutom böcker undrar Mia. Helgfrågan lyder:

Läser du annat än böcker?   

Ja, jag är ju så gammalmodig (vilket väl märks på min bild i headern på bloggen) att jag prenumererar på en dagstidning. 6 dagar i veckan får jag Nya Wermlands-Tidningen i brevlådan. Därutöver läser jag Aftonbladet och Expressen på nätet.

Veckans kulturfråga v. 8 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Föga förvånande handlar det om bokrean. Veckans kulturfråga lyder: 

Planerar du att köpa några böcker under Bokrean? Vilka genrer brukar du prioritera?

Jag brukar gå på bokrean. Gärna första dagen. Men i år räknar jag med att hoppa över den. Jag har så många olästa böcker hemma. Inte minst recensionsex. Om jag kan hålla mig är dock inte säkert. Rätt vad det är kan fötterna ha tagit med mig till bokhandeln. Eller till Ica Maxis reaböcker.

Vilka genrer brukar jag prioritera? Det var en bra fråga. Så strukturerad brukar jag inte vara. Det kan vara så att jag får syn på en bok som varit omtalad eller en bok i en serie jag följer. Jag köpte flera av böckerna i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet på bokrean.

Dagens visdomsord 2023-02-22

Det är bara de dumma och de döda som aldrig ändrar mening. (James Russell Lowell)

Förra årets bokrea

 Idag börjar bokrean och jag har inte tänkt mig att gå. Det finns så många nya olästa böcker i hyllan hemma. Jag inspirerades av ett inlägg hos Läsfåtöljen att kolla om jag läst böckerna jag köpte på bokrean 2022. Tydligen köpte jag bara två böcker, Paradiset av nobelpristagaren Abdulrazak Gurnah och Årsboken av Sven Olov Karlsson. Och båda är olästa!

En bok från biblioteket

Igår var jag inne på biblioteket i Vålberg och hämtade en bok som jag hade beställt. Det finns tio kommunala bibliotek i Karlstads kommun, så alla böcker kan inte finnas på alla ställena. Boken heter Där rosor faktiskt dör och är skriven av Ewa Klingberg. Jag tror inte att jag har läst något av henne, så det känns som att det är dags nu. 

Tisdagstrion: Lila

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat lila. Här är min lila trio:  

Den första är självklar, så den lär dyka upp hos många andra också idag. Det är Lila hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie.

I boken tecknar tonårsflickan Kambili ett fasansfullt porträtt av sin egen far, en man som driver sin familj till undergång genom sina förvridna uppfattningar om godhet och ondska, renhet och synd.

Men det är också en historia om hur kärlek och förhoppningar kan växa där man minst anar det, liksom en lila hibiskus med sin starka doft av frihet kan slå rot och växa bland den vanliga röda.
Genom den här boken får läsaren en bild av Nigeria, där korrupta militärer tar makten och fängslar eller mördar dem som vågar ifrågasätta deras styre. Men framför allt handlar det om förhållandena i en familj, där kärlek och ofattbar grymhet finns sida vid sida.
Kambilis far Eugensine, i boken helt enkelt kallad Papa, tvekar inte att tortera medlemmar i hans familj, om han tycker att det är nödvändigt för att rena dem från synden. Han är en människa, som är så grym att man hoppas på hans snara frånfälle så familjen blir befriad.
Men om Papa enbart hade varit en grym tyrann, så hade boken inte blivit intressant. Författaren låter honom även ha goda, kärleksfulla sidor. Han älskar verkligen sin familj och han tvekar inte att stötta människor som har det svårt. Men hans djupa katolska tro gör honom lika förtryckande som fundamentalistiska islamister. Nåde den som inte läser alla sina böner, och han förfasar sig om en kvinna inte täckt sitt hår ordentligt när hon går i kyrkan. Och han vägrar träffa sin far, som är hedning. Papa är mer katolsk än Påven. Det är det faktum att han inom sig både bär den innerligaste kärlek och en ofattbar grymhet, som gör att han blir intressant.
Och givetvis älskar Kambili sin far, så som de flesta misshandlade barn gör. Han är kärleken och hon vill inget hellre än att få ett erkännsamt leende från fadern när hon har sagt något gudeligt som hon vet kommer att göra honom glad. Samtidigt fruktar hon honom givetvis.

ALMA - en kvinnohistoria är en historisk roman som spänner över de första sju decennierna på 1900-talet. Berättelsen börjar i ett fattigsverige med avgrundsdjupa skillnader mellan fattig och rik, och skildrar, genom några kvinnoöden, det långsamt framväxande välståndet. I centrum står Alma, som föds i ett fattigt hem i Dalsland. Redan som barn får hon lära sig att arbeta hårt för sitt levebröd, och vi får följa hennes strävsamma kamp för en bättre tillvaro, genom två världskrig, hungersnöd och pandemi, men också hennes glädjeämnen, sitt möte med kärleken och egna familjebildning.

Författaren har valt ett intressant ämne. Vi följer utvecklingen i Sverige i något som kan kallas en släktkrönika. Fyra generationer följer vi, och det är mycket som förändras genom dessa år. Det är intressant att följa en fiktiv familj genom glädje och sorg, samtidigt som vi får veta vad som händer i Sverige och världen. Hur är livet för fattiga människor under första världskriget? Vad innebar Spanska sjukan.

Men det finns saker som tyvärr drar ner betyget. Berättarrösten pratar och pratar. Ibland får vi för säkerhets skull veta att något snart kommer att förändra livet, men det kan väl läsaren få veta i sinom tid när det händer. Språket är torftigt och ibland kommer jag på mig att jag känner det som att jag läser en barnbok. På ett ställe står: "- Vov, vov, vov, hördes från baksidan av bersån." Ibland förstår jag inte varför karaktärerna utvecklas på ett visst sätt. Hur kommer det sig att Karins pappa, som i början älskar sin "tösabit", blir alltmer kylig mot sin dotter?

Så sammanfattningsvis är det ett intressant upplägg, men en lektör kunde gärna ha fått styra upp texten.

Änkorna är Pascal Engmans tredje fristående roman om polisinspektör Vanessa Frank. Jag har tidigare läst Råttkungen. Som så många andra spänningsromaner varvas de verkligt handlingsbärande avsnitten med nedslag i karaktärernas privatliv. Det får inte vara tokspännande hela tiden, utan läsaren måste få vila emellanåt. Händelser som tycks ovidkommande kan dock visa sig ha stor betydelse längre fram. Man vet heller inte vilka man kan lita på. Den du trodde var en vän kan visa sig vara din värsta fiende.

Vila sig får man som läsare dock inte göra mot slutet av boken. Där rusar handlingen framåt. Engman har en fantastisk förmåga att bygga upp spänningen. Som läsare vet man att ett stort terrordåd är på gång. Hela boken har pekat fram mot detta. Men man vet inte vad som ska hända. Terroristernas plan är mer djävulsk än någon kan föreställa sig.

Satan i gatan vad Pascal Engman är bra! Jag tror att detta är en av de bästa romaner jag läst inom denna genre. När jag når fram till sista sidan är jag helt utmattad. Utmattad, men nöjd. 

En smakebit på søndag - Flod av döda själar

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Flod av döda själar och är skriven av Liz Moore.  

I ett område i Philadelphia som brottas med utbrett drogmissbruk har två tidigare oskiljbara systrar hamnat på motsatta sidor av samhället. Den ena systern, Kacey, lever på gatan och är fast i sitt drogberoende. Den andra, Mickey, rör sig på samma gator men som polis. De har ingen kontakt med varandra, men Mickey oroar sig ständigt över sin syster. Så försvinner Kacey en dag spårlöst, i samma veva som en rad mord begås i Mickeys distrikt. Mickey blir besatt, farligt besatt, av att hitta förövaren - och sin syster - innan det är för sent.

Smakbiten är hämtad från sidan 31:

Det är någonting med de här nya ställena - särskilt Bomber Coffee - som attraherar mig varenda gång jag far förbi. Något med inredningen, svalt stål eller varmt, inbjudande trä. Något med gästerna, som verkar ha trillat ner i vår lilla stadsdel från en annan planet. Vad de tänker och pratar och skriver om kan jag bara ana: böcker och kläder och musik och val av krukväxter. De brainstormar om vad de ska döpa sina hundar till. De beställer drickor med namn som inte går att uttala. Ibland vill jag bara slippa från gatan en liten stund och sitta i samma lokal som människor med den sortens bekymmer.

Veckans mening v. 7

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Flod av döda själar av Liz Moore.

I vanliga fall brukar jag fika i en liten hörnbutik, den sorten som har bryggkannor på elplattor och en odör av kattsand och äggmackor inbränd i väggarna.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

Titel: Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury

Förlag: Modernista (2018) (Boken utkom i original 1953)

Antal sidor: 158

Guy Montag är ingen vanlig brandman. Han tänder eldar istället för att släcka dem. På statens uppdrag bränner han böcker, alla gamla tryckta böcker som kan kallas "litteratur" och som därigenom förväntas kunna få folk att spåra ur och inbilla sig att de kan förändra världen. Han bränner både böckerna och husen där han hittat dem - ibland även människorna i husen, om de knusslar. Ray Bradburys Fahrenheit 451 har fått sin titel efter den temperatur då papper självantänder.

Fahrenheit 451 är en modern klassiker, som utkom 1953. Ray Bradbury har på i denna utgåva endast 158 sidor åstadkommit en lysande dystopi.

I denna mörka framtid har brandmännen fått en ny uppgift. De släcker inte längre bränder. Ja, nästan ingen kommer ihåg att detta en gång var deras uppgift. Istället söker de upp de hus där det misstänks finnas böcker (ofta är det en granne som anmäler det) och sedan sprutar de fotogen och bränner ner huset med böcker och ibland husägaren kvar därinne. 

Böcker innehåller påhittade saker och ses därför som skadliga. Människor matas istället med meningslösa TV-program, där karaktärerna blir deras "familj".

Endast ett fåtal människor vågar trotsa staten och gömma undan en bok, trots att de riskerar livet. Brandmannen Guy Montag är en av dem, sedan han kommit till insikt om att böckerna faktiskt kan vara till glädje och nytta, inte till skada. Priset han tvingas betala är högt.

I en tid när böcker åter bränns skulle jag vilja säga att Fahrenheit 451 är en bok som man måste läsa!

I kaosutmaning 2023 får denna bok svara mot punkt 12: Läs en klassiker.