Tematrio - Kärlek

Lyran var lite sen med sin tematrio och sedan blev jag sen, men nu så. Den här gången är temat kärlek. Så här skriver Lyran: Det var inte meningen att ni skulle missa tematrion igår, men jag har tyvärr problem med schemaläggningen av inlägg. Håll till godo idag. Och temat för veckan är såklart romantisk kärlek! Berätta om texter som svämmar över av kärlek!

Lyran valde en dikt av Gustaf Fröding. Det gör jag med. Hans dikt En morgondröm ledde till åtal för osedlighet. Idag tycker nog de flesta av oss att det är en vacker kärleksdikt. Den är alltför lång att återge här, men jag har valt att ge ett utdrag av den del i dikten, som nog var främsta orsaken till åtalet:

Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon klängde sig fast,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.
Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.

Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.
Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenta floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.

William Shakespeares tragedi Romeo och Julia. I denna text står Romeo nedanför Julias balkong:

But soft! What light through yonder window breaks?

It is the east, and Juliet is the sun.

Arise, fair sun, and kill the envious moon,

Who is already sick and pale with grief,

That thou, her maid, art far more fair than she.

Be not her maid since she is envious.

Her vestal livery is but sick and green,

And none but fools do wear it. Cast it off!

It is my lady. Oh, it is my love.

Oh, that she knew she were!

She speaks, yet she says nothing. What of that?

Her eye discourses. I will answer it.—

I am too bold. 'Tis not to me she speaks.

Two of the fairest stars in all the heaven,

Having some business, do entreat her eyes

To twinkle in their spheres till they return.

What if her eyes were there, they in her head?

The brightness of her cheek would shame those stars

As daylight doth a lamp. Her eye in heaven

Would through the airy region stream so bright

That birds would sing and think it were not night.

See how she leans her cheek upon her hand.

Oh, that I were a glove upon that hand

That I might touch that cheek!

Och så har vi då skalden Bo Setterlinds dikt Du är den ende.

Du är den ende, som hemligen ser mig,
fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig.
Min längtan är bara du. Blott du mig ger
ett enda litet ord, är jag din.
Du är den ende, jag aldrig kan glömma,
din mun, dina ögon, din lugnande stämma.
Och därför jag ber dig nu: Blott du mig ger
ett enda litet ord, är jag din.
Ingen som du, fast du hör till en annan,
du skänker mig kärlek, hos dig vill jag stanna!
Mitt öde det är att bli din i min fantasi,
del av den värld som är din.

De flesta av oss tänker nog på Lill Lindfors när vi hör om denna dikt. Det roliga är att Lill Lindfors, när hon sjöng in den på skiva, inte hade en aning om vem texten är riktad till. Bo Setterlind riktade dikten till Jesus.