tisdag 5 september 2017

Tisdagsutmaning - Kalla kårar

Tisdag och dags för en utmaning från Kulturkollo. Så här skriver Fanny: Det är mycket som får mig att känna kalla kårar om vi pratar om den där krypande känslan - inte ren skräck - men helt klart på skräckens krattade framväg. Mörker, syrsor, hissar, källare och clowner (japp nästan en vandrande kliché). Kalla kårar - ämnet är som vanligt brett och tolkningsbart. Det kan vara i det lilla personliga eller i det stora.

Vad får dig att känna krypande kalla kårar?

Film är ju väldigt bra när det gäller att skapa den där krypande olustkällan. Det man ser kompletteras ofta med skrämmande musik. Fiolmusik någon?

Alfred Hitchcock var ju en mästare, men han lyckades inte alltid. Jag kommer ihåg en film (men har glömt titeln) där det satt människor i en buss. Tittarna lärde känna personerna på bussen. Vad tittarna visste, men inte passagerarna, var att det fanns en bomb i bussen. Det blev en jakt mot klockan för att hinna desarmera bomben. Men detta misslyckades. Bomben briserade och alla passagerarna dog. Filmen blev ett fiasko. Hitchcock insåg då att publiken identifierade sig med passagerarna, varför de inte alls uppskattade att bli sprängda i luften.


I filmen Psycho använder Hitchcock något nydanande. I den berömda duschscenen får vi höra skrikande stråkar. Ruggigt!

Men det finns en liten kortfilm som verkligen ger mig kalla kårar. Jag har sett den ett antal gånger och vet exakt vad som ska hända. Ändå känner jag alltid krypande kalla kårar. Jag vet inte varför. Kortfilmen heter The Smiling Man. Se den här nedanför:

14 kommentarer:

  1. OMG! Den filmen gav mig också kalla kårar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är så vansinnigt ruggig. Och ändå händer inte mycket.

      Radera
  2. Den där filmen är väldigt ruggig. Som en David Lynch i miniatyr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag ryser bara av att tänka på den. Konstigt.

      Radera
  3. Vad kul att du tog upp The Smiling Man! Den är verkligen ruggig och jag är glad att jag aldrig mött någon sådan typ i mörkret!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, då skulle jag aldrig våga mig ut igen efter mörkrets inbrott!

      Radera
  4. Jag älskar Psycho! Såg en rolig dokumentär för många år sedan dock, om filmmusikens betydelse, där man hade lagt helt annan musik till flera klipp som annars är ganska olycksbådande läskiga. INte duschscenen då, utan sådant som när hon är ute och kör. Plötsligt blev det mer av Miss Marple än läskigt.

    SvaraRadera
  5. Usch! Den där var riktigt läskig!

    SvaraRadera
  6. Svar
    1. Ja, jag ska gå och lägga mig nu, så jag tänker inte titta på den just nu iaf

      Radera
  7. Jösses tur jag var på toaletten innan jag såg filmen.

    SvaraRadera