Författare: Victoria Rixer
Förlag: Verbal (2018)
Antal sidor: 204
"Pappa var finnen i vår familj när jag växte upp. Han och farfar. Inte vi, vi var svenskar. Det kom aldrig på tal att jag eller mina syskon skulle få hemspråksundervisning i skolan. Vad skulle vi med det till? Finskan var industriarbetarnas språk, städtanternas, alkisarnas; ett språk genomkorsat av våld och förtryck. Pappa hade andra planer för oss. Han sa: det finns ingenting som är omöjligt, du kan göra allt du vill."
Kriget, pappa är en annorlunda bok. Victoria Rixer skriver om sin pappa (tror jag) och hur han och andra släktingar påverkats på olika sätt av att ha flyttat från hemlandet Finland till Sverige, där de plötsligt utgör en minoritet. Den som vågade sig på att tala finska i skolan kunde räkna med en rejäl örfil, "för i Sverige talar vi svenska."
Pappan stöttar alltid sin dotter och det finns en speciell gemenskap mellan dem. Fast lite lustig är han när han ska lära henne hur olika siffror och tal kan läras in genom att man förknippar dem med olika föremål och färger.
Intressant är också att läsa om farfar. En man som varit ute i kriget, men vars förstånd inte klarat återgången till ett vanligt liv. Han är övertygad om att han är son till riksmarskalken Mannerheim och han har själv varit gift med ett otal kända kvinnor, däribland den brittiska drottningen och Greta Garbo. Eftersom han samtidigt kan ta till kniven är det kanske inte så märkligt att han suttit inspärrad på mentalsjukhus i omgångar.
En intressant bok att läsa. Den handlar om en specifik familj från Finland, men många delar kan säkert vara applicerbara på andra. Krigspsykoser och utanförskap på grund av bakgrund finns mitt ibland oss idag, även om människorna kommer från andra delar av världen.
Det enda som jag inte riktigt förstår är varför författaren givit personerna i boken andra namn. Historiens jag heter Eva och pappan heter Jan Spets. Andra hustrun heter Tuija. Men det känns verkligen som att hon skriver om den egna familjen med pappan Anders Rixer och hustrun Kirsti. Kanske har hon velat ändra namnen för att kunna skriva en friare historia. Eller också har jag helt fel och boken ska betraktas som ren fiktion. Huvudpersonen skriver på slutet om sin fars begravning och Anders Rixer är högst levande. Kanske funderar jag för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar