En smakebit på söndag - Pojken som slutade gråta

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Pojken som slutade gråta och är skriven av Ninni Schulman.

En mörk augustikväll kommer ett larm till Hagfors räddningstjänst: en villa står i brand. När journalisten Magdalena Hansson kommer till platsen har huset nästan helt brunnit ner, väggarna har rasat och svart rök pulserar från de förstörda fönstren. Dagen därpå avleder en fyrtiotreårig kvinna av skadorna hon ådrog sig i branden.
Några dagar senare brinner nästa hus. Och sedan ytterligare ett. Hagforspolisen står inför en av sina största utmaningar medan den lilla värmländska staden lever i skräck.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 5:

Jag är redo. Jag har tränat tillräckligt, kan utan problem träffa en hink på tjugo meters håll. Jag njuter av de vattenfyllda flaskornas tyngd i handen och av vetskapen att jag kan anpassa kraften och riktningen. Jag ser henne framför mig, hur hon kommer att springa omkring som en ökenråtta i ett övertänt terrarium.
I går kväll fyllde jag fyra flaskor med bensin, klippte sönder ett gammalt lakan och tryckte ner en rejäl tygbit som kork i varje flaska. Sedan lindade jag lite frystejp runt kanterna för att hålla alltihop på plats. Jag var alldeles lugn just då, händerna lydde mig. Nu, däremot, kan jag knappt hålla i pennan. Bokstäverna går nästan inte att tyda, men det är väl lika bra det.