Tisdagstrion: Katter

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat katter. Här följer min trio:

Djungelboken berättar om Mowgli, pojken som växte upp bland vargarna i djungeln och som lärde sig tyda skogens alla tecken. Det handlar om Baloo, björnen som lärde Mowgli djungelns lag, om den svarta pantern Baghera som lärde honom jaga, om ensamvargen Akela, om ormen Kaa och mungon Rikki-Tikki-Tavi, alla barns favorit. Det är både glada och vemodiga berättelser - om ömhet mellan djur och människor, om godhet och grymhet, spännande äventyr och kamp mot fiender i det vildas gröna rike. (Bilden är från en annan utgåva än den jag läst.)
Att boken Djungelboken är något helt annat en den tecknade Disneyfilmen visste jag, men jag visste inte på vilket sätt de skilde sig. I boken är Baloo en klok björn, som tar sig an Mowgli och lär honom djungelns lag. Och pytonormen Kaa är Mowglis vän, inte hans fiende.
Men det fanns även andra saker som överraskade mig. Boken är en novellsamling som gavs ut som två böcker på engelska och många av novellerna handlar inte alls om Mowgli, utan om andra av djungelns innevånare. Konstigast är att det finns en novell om eskimåer. Kändes inte att den hade så där väldigt stark djungelanknytning.
Men jag tyckte verkligen om boken. Den är fylld av spännande strider, men även av stark vänskap. Kipling ger rikliga och intressanta miljöbilder, så att jag nästan kan känna att jag befinner mig i djungeln. Kopplingen till katter? Det finns ju med en tiger i boken!

Boken Gatukatten Bob beskriver ett mycket annorlunda människoöde (och kattöde). Gatumusikern James Bowen har fått en träningslägenhet medan han försöker bli av med sitt drogberoende. Då träffar han på en skadad, röd gatukatt, som fullständigt förändrar hans liv.
Han ger katten namnet Bob. Katten visar sig vara osedvanligt intelligent och snart är de båda oskiljaktiga. James tar hand om Bob, och detta att han för första gången är ansvarig för någon annans välbefinnande gör att han blir mer motiverad än någonsin att reda upp sitt liv.
Livet är inte lätt för James, för han har hela tiden kravet på sig att varje dag få ihop pengar för att klara överlevnaden för sig själv och Bob.
James Bowen skriver sålunda om sitt eget liv tillsammans med Bob, och det är en både roande och rörande berättelse.
James Bowen själv står sålunda som författare, men jag tycker det bör nämnas att han haft hjälp av författaren Garry Jenkins att få det till en sammanhängande berättelse, vilket han också nämner i efterordet.

I Marlen Haushofers roman Väggen blir en kvinna inbjuden av vänner att följe med till deras jaktstuga. När de kommit fram beger sig dessa till värdshuset i byn men återvänder inte som avtalat. Kvinnan blir orolig och går ut för att leta efter dem. Omgivningarna ser som som de alltid gjort: dalen, skogen och alpängarna ligger där oförändrade. Men innan hon kommer fram till byn stöter hon mot en osynlig, ogenomtränglig vägg, genom vilken hon ser att alla levande varelser på andra sidan är döda. Isolerad från omvärlden, med några djur som enda sällskap, tvingas kvinnan inrikta alla sina krafter på att överleva och börjar ett slags Robinson Crusoe-liv i skogen. Trots den absurda och fasansfulla situationen upplever hon stunder av frid och harmoni. Hon får tillfälle att fundera över sitt förhållande till naturen, till sig själv och till livet och döden.

Det här är en bra bok. Det vill jag gärna säga. Men hur i all världen kommer man på att skriva en sådan här roman? Ett Robinson Crusoe-liv skriver förlaget. Jag kommer även att tänka på Ensam på Mars. En människa måste finna sätt att överleva i sin ensamhet.
I Haushofers roman får man aldrig veta vad kvinnan heter. Det saknar betydelse. Hon är den sista människan. Eller är hon det? I boken beskrivs hennes tunga slit med att skaffa ved och att odla potatis och bönor för sin överlevnad. Ibland får hon ta geväret och skjuta en hjort för att skaffa kött åt sig själv, hunden Lo och katterna. 
Hela boken är en beskrivning av livet i dalen, som kvinnan själv skriver på de papper hon hittat i jaktstugan. Hon berättat om det eviga slitet och hur hon känner sig tvungen att överleva för djurens skull. Hade hon inte haft dem att ta hand om, skulle hon kanske ha gett upp.
Ibland blir boken lite långtråkig, eftersom den kan finnas en gräns för hur jag som läsare ska kunna intressera mig för en kossas liv eller engagera mig i döda kattungar. Och när jag för femtielfte gången läser om någon som dricker mjölk känner jag för att kasta boken i min egen vägg.
Men egentligen är det inte det långsamma, stundtals enahanda, livet i jaktstugan och på sätern som är bokens behållning. Istället är det den namnlösa kvinnans tankar i sin ensamhet som ger boken liv. Hon måste anstränga sig för att hålla borta tankarna kring det liv som varit. Hon inser att hennes barn är döda, tillsammans med alla andra människor och djur på andra sidan väggen, men vi får ändå veta hennes tankar om livet som en gång varit. Ett stressigt liv utan innehåll. Nu har hennes liv fått en mening på grund av kampen för djurens överlevnad.