En smakebit på søndag - De ensamma

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter De ensamma och är skriven av Anna Kuru.

Kiruna 1975. Efter vårens våldsamma islossning har sommaren kommit, varmare än på många år. Utanför gruvstaden ligger ett ensamt hus längs en lång grusväg. Där bor Carina. Hon är fortfarande tonåring, men med pappan som arbetar hela dagarna och mamman som sjunker allt djupare in i sin sjukdom blir det hon som får ta hand om lillasystern. Ansvaret för familjen vilar på hennes axlar, men Carina vill bara bort därifrån, särskilt efter det som hänt. På midsommaraftonen tar familjen båten ut på älven för att njuta av midnattssol och harrfiske, precis som de brukar. Men när natten övergår i dag har allt oåterkalleligt förändrats.

Smakbiten är hämtad från prologen på sidan 7:

Hon ser på kaffekoppen som hon håller i sin ena hand. Den är av tunnaste porslin, släpper igenom hettan som bränner mot fingertopparna. Det gör inget, får henne bara att känna sig levande. Hon sitter utanför ytterdörren, på trappans översta steg, har nyss rökt en cigarett, smulat sönder fimpen under sin träsko. Det är en stilla morgon. Solen värmer hennes kinder lite, hon kisar, skuggar ansiktet med sin handflata. Hon ser en sädesärla röra sig över barfläckarna. Det är det första vårtecknet varje år. Den kommer alltid samma tid. Den, och flugorna. De feta, svarta flugorna som sitter på husväggens flagnande färg och surrar så högt att det gör ont inuti huvudet. Men nu hör hon dem knappt. Solen är röd på himlen. Så röd som hon aldrig sett den förut och snön smälter i en rasande takt. Allt händer så fort nu.