Tisdagstrion: Sommarens bästa (hittills)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat sommarens bästa (hittills). Här är min trio som är utan inbördes rangordning:   

Lämna inga spår av Harlan Coben är den fristående uppföljaren till Pojken från skogen. Jag älskade verkligen Pojken från skogen, så förväntningarna var högt ställda inför den här boken.

Jag blev inte besviken. Harlan Coben är en mycket skicklig författare av spänningslitteratur. Det är omöjligt för mig att räkna ut vem som är mördaren. Det finns så många trådar att följa, men Coben knyter givetvis ihop dem. Samtidigt får vi svar på frågor från den förra boken. Någon tredje del tror jag inte att det blir, för slutkapitlet kändes som en avslutning. Coben är dock mycket produktiv, så det råder ingen brist på böcker av honom att sätta tänderna i.

Lämna inga spår är en lysande spänningsroman som inte får missas.

Den sista akten; den sista delen i De Aderton-trilogin av Anton Berg. En trilogi som verkligen låter alla konspirationsteorier blomma ut. I hemlighet styrs Sverige av en hemlig organisation som i det fördolda styr Sverige och har gjort så sedan 1790-talet.

Konspirationsteorier kan vara väldigt fåniga. Säger ni Illuminati skriker jag! Men Anton Berg berättar historien på ett så skickligt sätt att han och trilogin är förlåtna. Det här är en spänningsroman av hög klass.

För dem som inte följde med på historielektionerna (jag älskade historia) går det att få sig till livs en hel del matnyttigt om den svenska historien, men man måste förstås sålla bort författarens tillägg.

Själva intrigen blandas med en del romantik och personliga problem, vilket ger karaktärerna djup. Man måste som läsare få vila från dramatiken ibland också, och Berg ger oss den möjligheten.

Jag irriterades länge över karaktären David; en pojke med någon form av funktionsnedsättning. Han förde inte historien framåt, och jag tänkte att jag gärna skulle vilja fråga författaren varför han tagit med David i romanen. Men så gjorde jag något på slutet, som jag misstänker att de flesta inte gör. Jag läste författarens "tack" allra sist i boken. Och där förklarar han varför det var viktigt att ha med David. Tack Anton Berg!

Sammanfattningsvis är De Aderton-trilogin riktigt bra spänningslitteratur och denna sista del gjorde mig på intet vis besviken.

X måste väl vara rekord i kort titel! Detta är den femte, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. En tegelsten, men fylld av spänning mellan pärmarna.

Det är många historier i romanen, men givetvis vävs de samman. Hur hänger mordet på en känd fotbollsfru ihop med mordet på en ung man som fick fotbollskarriären förstörd efter att ha fått knäet krossat, matchfixning och andra till synes spretande händelser? Någon eller något är den okända variabeln X, som får allt att passa ihop.

Kapitlen är korta och som läsare kastas man mellan de olika scenerna vilket ger ett högt tempo och jag vill bara läsa ytterligare ett, nej två, nej tre kapitel.

Pascal Engman är en lysande spänningsromanförfattare. Den här romanen rekommenderar jag verkligen, men även om delarna i serien är fristående så är det inte fel att läsa böckerna i ordning, för då får man en bättre förståelse för vad som format personer som Vanessa Frank och Nicolas Paredes.