Författare: Anna Kuru
Förlag: Modernista (2023)
Antal sidor: 173
Kiruna 1975. Efter vårens våldsamma islossning har sommaren kommit, varmare än på många år. Utanför gruvstaden ligger ett ensamt hus längs en lång grusväg. Där bor Carina. Hon är fortfarande tonåring, men med pappan som arbetar hela dagarna och mamman som sjunker allt djupare in i sin sjukdom blir det hon som får ta hand om lillasystern. Ansvaret för familjen vilar på hennes axlar, men Carina vill bara bort därifrån, särskilt efter det som hänt. På midsommaraftonen tar familjen båten ut på älven för att njuta av midnattssol och harrfiske, precis som de brukar. Men när natten övergår i dag har allt oåterkalleligt förändrats.
Anna Kuru är författaren till Kiruna-trilogin. Här är hon tillbaka med spänningsromanen De ensamma.
Det är behagligt att ibland få läsa romaner som inte är på så förfärligt många sidor. 173 sidor passar mig alldeles utmärkt. Tyvärr tog det tid för mig att läsa den ändå, för jag somnade ifrån den kväll efter kväll. Det var dock INTE bokens fel, utan det var jag som försökte läsa alldeles för sent på natten.
Dock får jag väl säga att det i stora delar av boken inte hände så mycket. Mannen i familjen gav sig ut för att springa som en lösning på allt. Frun sov mest och klagade över att hon hade ont i handen. Carina fick ta hand om sin lillasyster. Ibland händer det märkliga saker. Som när mamman tar livet av yngsta dotterns älskade undulat.
Händelserna 1975 varvas med att vi följer någon 2021, men vi får till en början inte veta vem det är. Bara följa personens tankar. Det är i den senare tidsperioden som läsaren mot slutet äntligen får veta allt som har hänt 46 år tidigare. Där blir boken riktigt intressant. Det visar sig att det hänt vidriga saker som aldrig riktigt klarats upp och det är inte självklart vem som är offer och vem som är gärningsman.
Det är bokens upplösning som ger romanen läsvärde. Lika bra som Den första frosten är den dock inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar