Helgfrågan v. 14

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om påskekrim. Helgfrågan lyder:

Påsk till helgen och då ska man enligt tradition läsa Påskekrim. Vad läser du i påsk?   

Just nu läser jag Iskall sol av Lilja Sigurðardóttir. De isländska systrarna Áróra och Ísafold bor i olika länder och pratar inte med varandra, men när deras mamma tappar kontakten med Ísafold återvänder Áróra motvilligt till Island för att söka upp henne. Hon upptäcker snart att systern inte håller sig undan familjen... hon har försvunnit, spårlöst. När Áróra konfronterar Ísafolds våldsamma pojkvän Björn och börjar ställa frågor till grannarna - som har egna skäl att hålla sig undan - leds hon in i en mörk väv av intriger och manipulation. Förbryllad över de motstridiga detaljerna kring systerns liv och bländad av den isländska sommarens midnattssol tar Áróra hjälp av polisen Daniel. Deras spår leder till Björn, men det visar sig att de inte är de enda som gör efterforskningar...

Veckans kulturfråga v. 14 2023

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Temat idag är spänningslitteratur och påskekrim. Veckans kulturfråga lyder: 

Vilka favoriter bland spänningsromaner har du?

Läser du någon påskekrim i påsk, i så fall vad?

Jag gillar Harlan Cobens böcker. Riktigt välskrivna spänningsromaner. De böcker av honom som jag läst är inte någon serie, utan Coben skapar nya karaktärer till varje bok. Kim Faber & Janni Pedersen skriver också bra.

Just nu läser jag Iskall sol av den isländska författaren Julia Lilja Sigurðardóttir. Det är en kriminalhistoria som utspelar sig på Island, så den kan väl få räknas som påskekrim.

Dagens visdomsord 2023-04-05

Ett barn, en lärare, en bok, en penna kan förändra världen. (Nobelpristagaren Malala Yousafzai) 

Tisdagstrion: Påsk

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat påsk. Här är min trio:  

Fågel Rödbröst av Selma Lagerlöf. När Gud skapar världen med alla djur, ger han alla fåglarna deras namn. En fågel får heta Rödbröst. Men den lilla fågeln är alldeles grå. Försiktigt flyger den fram till Gud och påpekar detta. Den tror att Gud då ska se att Han har gjort ett misstag och ge fågeln dess röda fjädrar. Men Gud säger till den lilla fågeln att den själv får förtjäna sina röda fjädrar. Detta försöker sedan många generationer av fåglar Rödbröst göra, men utan att lyckas. Inte förrän en dag, då en av dem får syn på en man som är uppspikad på ett kors. Mannen ser plågad ut. Det är inte mycket en liten fågel kan göra. Men kanske att den ändå kan dra ut en av törntaggarna i mannens panna. När den gör det, droppar lite av den korsfäste mannens blod på fågelns bröst. Och då blev alla dessa fåglar röda, för genom barmhärtigheten hade den förtjänat sina röda fjädrar

Barabbas av Pär Lagerkvist. En fånge ska släppas fri vid påsken. Pontius Pilatus frågar folket om de vill att han ska släppa fri Jesus från Nasaret eller Jesus Barabbas. Folket ropar Barabbas' namn, och denne blir frisläppt. Vi får följa denne Barabbas. Hur känns det för en människa som inser att han vunnit sin frihet på bekostnad av Guds Son?

Kristi sista frestelse är en bok av Nikos Kazantzakis, som jag inte har läst. Däremot har jag sett Scorseses film. En helt fantastisk film, som jag gärna skulle vilja se igen. Jesus ber på korset om att få bli räddad, och en liten flicka hjälper honom ned. Sedan kan Jesus leva vidare som en vanlig människa, bilda familj och åldras. Men till slut inser Jesus vem den lilla flickan var. Det var den förklädde Satan. Han ber då Fadern att få komma tillbaka till korset, vilket sker och han kan säga "Det är fullbordat!" Filmen kritiserades hårt av vissa religiösa grupper som ansåg den hädisk, men jag tycker att den ger ett svar på den svåra frågan varför Jesus var tvungen att dö på korset.

En smakebit på søndag - Iskall sol

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Iskall sol och är skriven av Lilja Sigurðardóttir.  

De isländska systrarna Áróra och Ísafold bor i olika länder och pratar inte med varandra, men när deras mamma tappar kontakten med Ísafold återvänder Áróra motvilligt till Island för att söka upp henne. Hon upptäcker snart att systern inte håller sig undan familjen... hon har försvunnit, spårlöst. När Áróra konfronterar Ísafolds våldsamma pojkvän Björn och börjar ställa frågor till grannarna - som har egna skäl att hålla sig undan - leds hon in i en mörk väv av intriger och manipulation. Förbryllad över de motstridiga detaljerna kring systerns liv och bländad av den isländska sommarens midnattssol tar Áróra hjälp av polisen Daniel. Deras spår leder till Björn, men det visar sig att de inte är de enda som gör efterforskningar...

Smakbiten är hämtad från sidan 36:

Grímur hade inte direkt varit medveten om de tankar som låg och grodde i bakhuvudet, men när han fick syn på Björn, grannen ovanför, genom restaurangfönstret nere på stan, så hade han plötsligt hela planen klar för sig. Björn satt nämligen där med en annan kvinna, och Grímur stannade till och iakttog dem ett tag där de satt och såg varandra djupt i ögonen och lyfte glasen för att skåla. Det rödguldiga skenet inne på restaurangen var varmt, inbjudande och romantiskt, medan han stod där ute i kylan i det kallt blåa kvällsskenet, och huttrade i den bistra nordanvinden. Tre veckor. Det hade inte tagit lång tid för honom att skaffa sig en ny. Tre jävla veckor. Det var allt.

Veckans mening v. 13

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Iskall sol av Lilja Sigurðadóttir.

Han försökte sätta sig till rätta på den vassa lavastenen, hittade en stadig ställning och sträckte sig efter handen som stack upp ur väskan.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!  

Helgfrågan v. 13

Helgfråga från Mias bokhörna. Denna gång handlar det om fackböcker. Helgfrågan lyder:

Läser du fackböcker? Om ja, i så fall om vad?     

Helgfrågan får mig att inse att jag läser alldeles för få fackböcker. Jag kan inte ens minnas vilken den senaste fackboken var.

Annars är jag väldigt intresserad av historia, gärna sådan som involverar kungar och kejsare. Det är nog dags att jag letar rätt på någon bra bok om historia.

Dagens visdomsord 2023-03-29

Problemet med ekorrhjulet är att även om man lyckas springa fortare än alla andra, så är man fortfarande bara en ekorre. (Lily Tomlin)

Tisdagstrion: Brev & dagböcker

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat brev & dagböcker. Här är min trio:  

Med Sista brevet till Sverige avslutar Vilhelm Moberg romansviten om utvandrarna Karl Oskar och Kristina. Här får vi läsa om stora händelser i Amerikas historia. Inbördeskriget som ledde till slaveriets avskaffande och det sista stora Siouxupproret.
Men framför allt följer vi naturligtvis Karl Oskar och hans familj. En tionde gång blir Kristina gravid och det är en gång för mycket. Hon dör och lämnar maken i sorg och raseri.
Åren går och Karl Oskar är en gammal och ledbruten man. Han håller sig mest i sin stuga där han plågas av smärtor i kroppen. Hans käraste ägodel är en karta över Ljuders socken. När smärtan är som värst studerar han kartan och drömmer sig tillbaka till det gamla hemlandet, även om han aldrig ångrade att han utvandrade.
Till sist dör även Karl Oskar och en granne skriver ett sista brev till Karl Oskars syster för att berätta att brodern är död. Han begravs på den begravningsplats han själv varit med om att utvälja för de svenska invandrarna. Vid ingången till gravplatsen står orden: Saliga äro de som här sofwa. Ewig Frid är Dödens gåfwa.
Om denna romansvit kan jag bara säga: Läs den om du inte har gjort det! Den beskriver en tid där människor kände sig tvingade att lämna Sverige för att få rätten att bestämma över sig själva och för att kunna försörja sina barn.

Få litterära verk har fångat människors sinnen som Johann Wolfgang von Goethes roman om den unge Werther och hans Lotte - ett av de stora kärleksparen i världslitteraturen. När den tyske nationaldiktaren skrev sin tragiska kärlekssaga var han bara 24 år och boken hade i viss mån självbiografisk bakgrund. Romanen var ett litterärt lyckokast och gjorde omedelbar succé och skandal när den kom ut.
I bokens spår uppkom en formlig Wertherfeber. Unga män klädde sig som Goethes hjälte - den blå fracken med den gula västen blev weltschmerzuniformen i Europa. Några sköt sig också i likhet med bokens hjälte en kula för pannan.
Detta är en av dessa böcker som det är roligt att ha läst. Jag har känt till titeln länge, men enbart det faktum att den är skriven av Goethe har känts lite avskräckande. Han är ju känd som en av de absolut främsta tyska poeterna.
Men Den unge Werthers lidanden skrevs långt innan han blev den store poeten. Den utgör ett exempel på den då rådande epoken Sturm und Drang, som i Tyskland avlöste upplysningen. Den visade vägen mot romantiken.
Boken är vad som brukar kallas en brevroman. Den består till största delen av brev, som Werther skickar till sin vän Walter. Walters svarsbrev får vi inte läsa, utan vi får tänka oss hans svar genom Werthers fortsatta brevskrivande. Genom breven får vi läsa om Werthers glödande kärlek till Lotte; en omöjlig kärlek, för hon är redan bortlovad till en annan.

Pojken som följde med sin far till Auschwitz av Jeremy Dronfield.
Wien 1939. Gustav Kleinmann och hans son Fritz grips av SS och sänds tillsammans med hundratals andra judar till Buchenwald i Tyskland. Detta är början på en obegriplig prövning som inbegriper misshandel, svält och omänskliga förhållanden.

När Gustav ska förflyttas till Auschwitz - en säker dödsdom - vägrar Fritz att lämna hans sida. Det som håller dem vid liv genom fasorna och lidandet är kärleken mellan far och son.
Boken är baserad på Gustavs hemliga dagbok från lägren och ett digert grävande i historiska arkiv. Här berättas familjen Kleinmanns historia - en berättelse om kärlek, mod och överlevnad i en fruktansvärd verklighet utan motstycke.

Ormens år av Ulrika Ewerman

Titel: Ormens år

Författare: Ulrika Ewerman

Förlag: Bookmark Förlag (2022)

Antal sidor: 295

Året är 1956 och Judith har under sin kringflyttande uppväxt aldrig vågat lita på att något kan bestå. När hon träffar syskonen Valter och Vera hoppas hon för första gången att hennes familj ska slå ner sina rötter. Hon får sin önskan uppfylld och trion är oskiljaktiga genom barndomen. Tack vare Valter inser Judith att det kanske inte är så farligt att vara beroende av någon. Men allt förändras under ormens år 1965 då Valter och Vera bryter all kontakt med henne utan förvarning eller förklaring. Judith flyr från byn och lovar sig själv att aldrig igen bli ett offer för sina känslor. Ödet vill dock annorlunda och tolv år senare måste hon konfrontera både sin uppväxt och sina kvarvarande känslor för Valter.

Ormens år är Ulrika Ewermans andra roman. Den första var Monica Magnus 1966. Debutboken var intressant på många sätt, inte minst därför att Ulrika Ewerman då skrev om sin syster Monica; en syster hon aldrig träffade, därför att Monica dog innan Ulrika föddes.

Ormens år är en helt annan typ av bok. Här är det ren fiktion. Den röda tråden i boken är kärleken mellan Judith och Valter. Deras kärlekssaga får dock ett abrupt slut under ormens år 1965 då Valter och hans syster Vera bryter kontakten med henne. Som läsare får vi veta varför, men Judith är helt okunnig om vad som har hänt och lämnar byn för en karriär på annan ort.

Boken är intressant att läsa, men ändå känner jag mig inte riktigt nöjd. Det finns saker som aldrig får sin förklaring. Varför kalla året för ormens år? Varför gör Vera så märkliga närmanden mot Judith? Märkliga, därför att de aldrig leder fram till något. Hon kysser henne, tar hennes finger i munnen och suger sinnligt på det. Är Vera förälskad i Judith? Det finns inget i övrigt i boken som tyder på det.

Och varför det konstiga slutet? Det känns som att allt mynnar ut i ingenting och jag sitter där snopen när jag slagit igen boken.

Slutligen finns det en del språkfel i boken. Ord som dubbeltecknas eller är felstavade. Nog kunde väl förlaget ha kostat på sig en korrekturläsning.

Ormens år att trots allt en intressant bok att läsa, men den når inte upp till samma nivå som författarens debutroman.