En smakebit på söndag - Inte utan dig

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Inte utan dig och är skriven av Harlan Coben. 

Femton år har gått sedan förortspolisen Napoleon "Nap" Dumas bror Leo och dennes flickvän Diana dog i vad som antogs vara ett självmord eller en olyckshändelse. Samma natt försvann även Naps tjej Maura utan förklaring.
Nap har aldrig slutat nysta i vad som egentligen hände. Och när Mauras fingeravtryck dyker upp i en misstänkt mördares hyrbil kommer han allt närmare sanningen - om den kvinna han älskade, de barndomsvänner han trodde att han kände och Leos och Dianas tragiska dödsfall.

Smakbiten är hämtad från sidan 185:

När jag kommer tillbaka hem ser jag familjen Walsh ute i trädgården. Jag ler mitt breda mr God granne-leende. Se bara hur harmlös den där ensamstående killen är. De vinkar tillbaka.
De känner naturligtvis till din tragiska historia. Den har blivit en legend, som man säger, häromkring. Det förvånar mig nästan att inte någon Springsteenkopia här i Westbridge har skrivit ett "Ode till Leo och Diana". Ändå tror alla att det inte skulle kunna hända dem. Det är så människor fungerar. De hungrar efter detaljerna inte bara för att de är sensationslystna - även om det utan tvekan är en del av förklaringen - utan än mer för att känna sig säkra på att det rimligen inte skulle kunna dem. De där båda tonåringarna drack för mycket. De använde droger. De tog alldeles för stora risker. Föräldrarna gav dem inte tillräckligt bra uppfostran. De hade inte koll på dem. Eller vad det nu kunde vara. Alltså: det kan inte hända oss.
Förnekelsen är inte reserverad enbart för de sörjande.