Ett bokpaket - lotterivinst

Idag kom det ett bokpaket från Boklysten. Hon hade en utlottning på sin blogg och jag vann :D Boken heter Bibliotekarien i Auschwitz och är skriven av Antonio Iturbe.

Lockdown av Peter May

Titel: Lockdown

Författare: Peter May

Förlag: Modernista (2020)

Antal sidor: 268

LONDON - epicentret för en global pandemi - är en stad i total lockdown. Undantagstillstånd har utfärdats, gatorna sjuder av våld och ingen går säker för det dödliga virus som redan krävt tusentals offer. På en byggarbetsplats där ett akutsjukhus håller på att uppföras hittas en tidig morgon kvarlevorna av ett mördat barn. Den hemlighet som uppenbarligen var tänkt att begravas under den nya byggnaden ligger nu i öppen dager, men under rådande omständigheter har mördaren fortfarande oddsen på sin sida och polisen har en minst sagt svår utredning framför sig.

Det är ju lätt att tro att Peter May har skrivit Lockdown i år efter det att covid-19 började spridas, men så är det faktiskt inte. Han skrev romanen redan 2005, då förlagen vägrat ge ut vare sig Svarthuset eller hans första Enzodeckare Ett kallt fall. Vid den tiden talades det mycket om att fågelinfluensa, H5N1, sannolikt skulle bli vår nästa influensapandemi. Detta fick honom att skriva en spänningsroman som skulle utspela sig just mot bakgrund av en influensapandemi. Men de brittiska förläggarna tyckte att hans berättelse om ett London attackerat av den osynliga fienden H5N1 var orealistisk och menade att något liknande aldrig skulle kunna hända i verkligheten.

Sedan dess har ett stort antal av Peter Mays böcker blivit utgivna. Lockdown har han haft undanstoppad tills nu, då covid-19 plötsligt gjorde att det fanns en efterfrågan på böcker av just den typen. Hur illa kan det gå om världen plötsligt drabbas av en influensapandemi?

Lockdown innehåller alla de ingredienser som behövs för att det ska bli en riktigt bra spänningsroman. Där finns ett stort överhängande hot mot alla, där finns ett mordfall och där finns även en desillusionerad poliskommissarie med ett trasigt privatliv. Och May förvaltar sin romanidé på bästa sätt. Det är en riktigt spännande roman.

Kan man märka att boken skrevs för 15 år sedan och inte är nyskriven? Det skulle väl möjligen vara därför att det ett antal gånger är folk som avslutar telefonsamtal genom att lägga på luren.

Ett bokpaket

Idag kom paketet från Bookmark Förlag med Klas Ekmans spänningsroman De kapabla. Jag nämnde den i torsdags som svar på Helgfrågan. Den här ser jag fram mot att få läsa. Förlaget beskriver den som "Höstens mest oemotståndliga feel bad-läsning". Jag gillar för övrigt omslaget!

Veckans kulturfråga v. 45

Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Linda har en del "hyllvärmare", vilket har inspirerat till veckans kulturfråga som lyder: 

Vilken bok i din hylla har stått där väldigt länge nu trots att du egentligen vill läsa den?

Jag tog mig en titt i bokhyllan och där hittade jag Clive Cusslers Tsarens krona. Den har stått länge i hyllan, trots att jag tror att jag skulle gilla den. Om inte tiden har sprungit ifrån den.

I hjärtat av det gamla Sovjetunionen vill en magnat inom havsutvinningsbranschen utnämna sig själv till tsar av Ryssland. Med hjälp av ett påstått släktskap med ätten Romanov och med en aldrig sinande källa av pengar, har han bestämt sig att avsätta det skakiga ryska parlamentet.

Jag vet inte om Cusslers böcker är något att ha. Jag vet att han skrivit många, vilket inte alltid är en kvalitetsstämpel. Vi får se om jag plockar upp den här boken vid tillfälle, eller om den får stå kvar och värma hyllan.

Omslagsonsdag vecka 45: Hus

Det är omslagsonsdag hos Boklysten. Temat är hus. Det fanns en hel del omslag med hus på. Både hus i förgrunden och i bakgrunden. Här är mina husliga omslag:  

Veckans visdomsord 2020-11-04

Hemligheten bakom att vara tråkig är att berätta allt. (Voltaire) 

Tisdagstrion: Familjeliv

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat familjeliv. Här följer min familjära trio:

Det femte barnet av Doris Lessing är en fascinerande, men samtidigt skrämmande, bok. David och Harriet gifter sig och börjar skaffa barn. De bor i ett jättestort hus och släktingarna dyker upp i flera omgångar varje år. De är så lyckliga. Släkten tycker att de skaffar barn lite för snabbt, men de vill ju ha åtta-tio stycken. När de har fyra barn är lyckan på topp, men så föds det femte barnet...
Den märklige Ben med sitt särpräglade utseende är ondskan personifierad. Han hatar alla och alla hatar honom. Genom sin blotta existens krossar han familjelyckan.
Vem är Ben? Är han utvecklingsstörd? Är han ond? Tillhör han ett sedan länge utdött släkte som plötsligt dykt upp igen? Doris Lessing ger inte svaren. Men när man är klar med boken, finns en känsla av obehag kvar. Trots det rekommenderar jag boken. Den är bra, men obehaglig. Kanske att den är otäck just därför att den inte handlar om bara ondska, utan faktiskt om en vanlig lycklig familj, som får en familjemedlem som inte är som andra.

Brobyggarna är första delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet, där 1900-talets historia berättas i en familjekrönika.  Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.
Lite märkligt är det att den tredje brodern, Sverre, helt försvinner i boken. Vi får bara veta att han begett sig till England med en homosexuell vän. Sin vana trogen skriver Guillou om "pederaster", vilket inte är en beteckning på homosexuella som sådana, utan det gäller förhållanden mellan en äldre man och en pojke.
Sverre dyker dock upp i den andra delen av romansviten.

Hundra år av ensamhet är den mest kända av nobelpristagaren Gabriel García Márquez' romaner. Långt från allfarvägarna ligger den lilla colombianska byn Macondo. Den har grundats av den företagsamme José Arcadio Buendía, som bor här med fru och barn. Men hans vetgirighet och obevekliga sökande efter kunskap får familjen att slå in på en väg som leder både dem och deras by mot den oundvikliga undergången.
Hundra år av ensamhet följer sju generationer i familjen Buendía, deras drömmar, strävanden och olyckor, och genom dem berättas också Colombias historia.

Det råder ingen tvekan om att detta är en stor författare, som är beläst och har ett budskap. Språket är rikt och omväxlande. Kanske ska vi även skänka en tacksamhetens tanke till Lina Wolff, som översatt denna bok som i original är skriven på spanska.

Genom att skriva om en familjs uppdiktade historia kan författaren även väva in Colombias historia. En historia om ett land som lidit mycket under inbördeskrig, militärt förtryck och politisk korruption. Den första hälften av boken känns som en lång historia utan synbart mål, men det som på något vis skapar konflikten i romanen är när bananplantagerna anläggs. Företaget, som inte nämns vid namn, är United Fruit. Ett företag som systematiskt suger ut de fattiga arbetarna med regeringens goda minne. När arbetarna går ut i strejk genomför militären en massaker där tusentals arbetare skjuts ihjäl. Men efter massakern förträngs den ur medvetandet. Den har aldrig hänt. Jag blir betryckt när jag inser att United Fruit bytt namn för att fjärma sig från sin smutsiga historia och numera heter Chiquita, vilket råkar vara min favoritbanan.

Genren lär vara magisk realism. Den handlar om människor av kött och blod, men samtidigt finns inslag av märkliga profetior, människor som fortsätter att besöka familjen Buendías hus långt efter sin död. Några lever längre än någon kan ana. Författaren låter ett par kvinnor leva i mer än 120 år för att hålla ihop historien, och varför inte? Det är författarens privilegium att kunna tänja på ramarna.

Det som gör boken svårläst är att det är en stor påfrestning att hålla reda på alla personer, inte minst därför att många har samma namn. Det finns närmare 30 män som heter Aureliano och ett antal män som heter José Arcadio. Flera kvinnor heter Remedios. Tack och lov finns ett släktträd främst i boken, som jag ofta tvingas konsultera.

Sammanfattningsvis kan jag säga att detta är stor litteratur som behandlar en viktig del av den colombianska historien, men att läsa den kräver en stor portion tålamod.

Lästa böcker i september och oktober

Här är böckerna jag läste i september och oktober. Klicka på respektive bok för att komma till recensionen.

Den första frosten av Anna Kuru

Titel: Den första frosten

Författare: Anna Kuru

Förlag: Modernista (2020)

Antal sidor: 245

Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bildens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt fallet: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom. I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vare ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige. När dessa tre livsöden stegvis vägs ihop och fjällsommaren gör mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Den första frosten är Anna Kurus debutroman och den första boken i Kirunatrilogin. Det är en psykologisk thriller, där läsaren förstår att allt inte är som det ska. Men på vilket sätt?

Den här boken kom som ett oväntat recensionsex från bokförlaget Modernista, och det är jag glad över, för det här var en riktigt läsvärd debutroman. Språket är enkelt, men välformulerat. Som läsare får jag veta mer om miljön i den lappländska fjällvärlden. Kapitlen är korta, vilket ger ett driv i läsningen, trots att det inte alltid händer så mycket, men det är ett lugn som bedrar. Perspektiven skiftar. Från Allis till Jonas till Raumo till stugägaren Lars och till katten! Då och då möts två eller tre av dem. Det är trevligt, men hela tiden är det något som skaver. Någon eller några bär på hemligheter och vi går sakta mot katastrofen.

Detta är alltså en riktigt bra psykologisk thriller i lappländsk miljö och det ska bli mycket intressant att se hur debutanten Anna Kuru ska vidareutveckla konceptet i de kommande delarna i Kirunatrilogin.

En smakebit på søndag - Den första frosten

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser heter Den första frosten och är skriven av Anna Kuru. 

Allis kan inte glömma det flämtande ljudet av hur hans lungor töms på luft. Så fort hon blundar på kvällen ser hon hans kropp, inklämd under bilens rostiga underrede på verkstaden i Kiruna. Hon hör det ödesdigra ljudet från domkraften innan allt faller: Det förvridna ansiktet. Blodet som droppar när ambulanspersonalen bär ut honom. I ett försök att komma undan det plågsamma minnet tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen i de norrländska fjällen, där hon ser fram emot att få vara ensam och återhämta sig. Men det finns en annan stuga i trakten. Där bor Jonas, som försöker läka såren efter sitt spruckna förhållande. Och samtidigt har en man vid namn Raumo lämnat Helsingfors för att fjällvandra i Sverige. När dessa tre livsöden stegvis vävs ihop och fjällsommaren går mot sitt slut befinner sig Allis i en långt farligare situation än hon någonsin kunnat föreställa sig.

Smakbiten är hämtad från sidan 99:

Jonas stod länge och såg efter Allis när hon gick i väg efter stigen. Något hade gått fel under middagen men han förstod inte riktigt vad. Han hade erbjudit sig att följa med en bit längs vägen. Det hade hon inte velat. Maten hade varit god, det hade hon intygat. Inte för lite salt och inte för mycket heller. Rödvinet hade hon druckit av och inte hade han sett något som tydde på att hon skulle fått ont i huvudet. Inte som Emmeli, som klart och tydligt deklarerade att huvudvärken var på våg i samma stund som middagen var över och det var dags att gå till sängs. En gång hade han köpt hem vitt vin. Hon hade fått huvudvärk av det också.