En smakebit på söndag - Döden tänkte jag mig så

Idag är det söndag och då blir det en smakbit. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken som jag ska börja läsa nu heter Döden tänkte jag mig så och är skriven av Johanna Mo.

Denna bok hittade jag i en soffa på Stadsbiblioteket i Karlstad med en lapp med texten: "Varsågod. Den här boken är din. Från Facebookgruppen 'Vi som glömmer/lämnar böcker'. Trevlig läsning."

Helena Mobacke står länge och tvekar utanför polishuset i Västberga. Ett helt år har hon varit sjukskriven från sin tjänst som kriminalkommissarie och försökt komma över sorgen efter sonens död. Nu ska hon bli chef för en nybildad utredningsgrupp. Men det blir inte den mjukstart hon hoppats på. En tonårspojke knuffas framför ett tunnelbanetåg och omkommer. Någon dag senare blir en kvinna nerknuffad på ett annat tunnelbanespår. Skräcken sprider sig i Stockholm och perrongerna står tomma.

Smakbiten är från inledningen:

Att marken skakar. Det är det första han lägger märke till. En knappt förnimbar vibration som sakta ökar i styrka och fortplantar sig allt längre in i honom. Han ligger på knä, känner metallens kyla mot benet, elektriciteten i luften. Framför honom har någon slängt godispapper, kexchoklad - det rödgula är brunkladdigt, och han skymtar en cigarettfimp i ögonvrån. Råttorna anar han bara.
Så är ljuset där. Marken under honom försvinner, skakningarna upphör. Det enda han ser är cirklarna som allt hastigare närmar sig. Paniken tränger undan allt annat. Inte bara omgivningen, utan allt inom honom förutom rädslan: att dö så här.