Tisdagstrion: Tro, hopp & kärlek (en av varje)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat tro, hopp & kärlek (en av varje). Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken (1 Kor 13:13). Här är min trio: 

Tron kan väl få representeras av en spännande bok som berör det innersta i den romersk-katolska kyrkans organisation, nämligen Konklaven av Robert Harris.

Påven är död. Bakom Sixtinska kapellets låsta dörrar samlas etthundraarton kardinaler från hela världen. Under ledning av kardinal Lomeli, som i tysthet vacklar i sin gudstro, ska de heliga männen utse den universella kyrkans nya överhuvud.
Men konklaven drar ut på tiden. Favoriter faller och obekväma sanningar kommer upp till ytan. Och ingen av de närvarande kan förutse hemligheten som den blivande påven bär på...

Det här var en bok jag verkligen såg fram mot att läsa, och jag blev inte besviken. Påveval är spännande, och att få följa processen inifrån (även om historien är uppdiktad) är fängslande.
Det brukar sägas att den som går in i konklaven som påve kommer ut som kardinal. Det som avses med talesättet är att det inte brukar vara storfavoriten som blir kardinalernas val till ny påve.
Robert Harris är mycket skicklig på att bygga upp spänningen. Det har stört min nattsömn något, för det har varit så svårt att lägga ifrån sig boken. Bara ett kapitel till...
Boken har på slutet en fullständigt oväntad twist. Vad den är tänker jag givetvis inte berätta här. Jag säger bara så här: Läs boken! Det är en fantastisk spänningsroman!
Det enda negativa jag har att säga om historien är att det flera gånger framförs att en del kardinaler kan ha ett intresse av att fördröja valet och blockera konklavens beslut. Bakgrunden till detta skulle vara att det krävs två tredjedels majoritet för att bli vald, men efter trettio misslyckade försök skulle konklaven kunna besluta att det räcker med enkel majoritet. Regeln om att kunna använda sig av enkel majoritet infördes av Johannes Paulus II, men upphävdes av efterträdaren Benedikt XVI. Där brast Harris i research.

För hoppet väljer jag Den långa flykten av Richard Adams. Den handlar om kaniner och de hoppar ju.

Den långa flykten är en äventyrsroman av episkt format. Den utspelar sig under några få månader på en avgränsad bit engelsk landsbygd. Det är en berättelse om plötslig flykt och om kampen för att överleva, om hjältemod och politiskt ansvar, om ledarskap och sammanhållning.

Visst låter det kanske lite märkligt. En roman om ett antal kaniner som flyr från sin koloni för att överleva. Men den är mycket bättre än vad man skulle tro om man inte visste något om den.
Richard Adams har läst in sig på hur kaniner uppträder, både vildkaniner och tamkaniner, och skapat detta verk. Sedan har han gett de olika kaninerna egenskaper, som vi nog kan känna igen även bland oss människor. Vissa är ledare som de andra vill följa. Andra är härskare som får sin makt genom våld och terror. Där finns modiga kaniner, räddhågsna kaniner, kaniner som kanske inte är så modiga men som ställer upp när det gäller. Miljöbeskrivningarna är dessutom mycket bra, vilket får mig att se landskapet framför mig, även om jag inte har författarens kunskaper när det gäller den engelska floran.
Adams har även skapat ett kaninspråk där de viktigaste orden i deras liv finns angivna i en särskild ordlista.
Det mest fantastiska är kanske ändå att boken bitvis är riktigt spännande. Jag läser ivrigt för att få veta om hövdingen Hassel-rah, den synska Femman, den modige Kronan, den lille Koppen och alla de andra kaninerna ska klara sig.
Någon barnbok är inte detta. Jag hade svårt att bestämma mig för om den skulle ses som en ungdomsbok eller en vuxenbok, men det kvittar. Jag älskade den!

Den unge Werthers lidanden av Johann Wolfgang von Goethe skrevs långt innan han blev den store poeten. Den utgör ett exempel på den då rådande epoken Sturm und Drang, som i Tyskland avlöste upplysningen. Den visade vägen mot romantiken.

Boken är vad som brukar kallas en brevroman. Den består till största delen av brev, som Werther skickar till sin vän Walter. Walters svarsbrev får vi inte läsa, utan vi får tänka oss hans svar genom Werthers fortsatta brevskrivande. Genom breven får vi läsa om Werthers glödande kärlek till Lotte; en omöjlig kärlek, för hon är redan bortlovad till en annan. I tidens anda är texten oerhört svulstig. Det är romantik och det är tragedi med stor högstämdhet. På det sättet kan det kännas som märklig läsning för oss nutidsmänniskor, men den är ett intressant dokument från en betydande litterär epok.

Kärlekshistorien är som sagt olycklig, och Werther blir alltmer bedrövad. Han inser att han aldrig kommer att få Lotte, som för övrigt gift sig med Albert, men vi kan ändå ana att Werthers kärlek är besvarad, men Lotte kommer aldrig att lämna sin man. Till slut återstår endast för den lidande Werther att ta sitt liv.