Tisdagstrion: Maria, Marie och Mary

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Maria, Marie och Mary (författarnamn eller person i en bok). Här är min trio:

Frankenstein skrevs av Mary Shelley. Vetenskapsmannen Victor Frankenstein har farliga kunskaper. Av likdelar skapar han ett monster, en vanskapt och fruktansvärd gestalt, som skrämmer folk till vanvett. Monstret försöker lära känna människorna men drabbas av de oförståendes rädsla och hat. Frankensteins monster svär att förfölja och hämnas sin skapare. Den dramatiska jakten går över stora delar av Europa. Hat, våld och ondska kantar vägen mot den oundvikliga undergången.

Alla känner nog till att det finns en bok som handlar om hur Frankenstein skapar en levande varelse och många av oss har säkert sett någon filmatisering av boken, där den mest klassiska väl är den där Boris Karloff har rollen som monstret.
Vad jag däremot inte visste var att boken och filmen skiljde sig åt så mycket. Jag ser framför mig ett monster som bara kan utstöta vissa enkla ord (friend till exempel) och på slutet tror jag att han jagas av män med högafflar som låter honom brinna inne i en byggnad. Och visst fick väl monstret liv genom elektricitet i filmerna? Något sådant förekommer inte i boken.
Boken är betydligt mer problematiserande än vad någonsin filmerna har varit. Vem har egentligen skulden till den ondska som släpps lös och de dödsoffer som krävs? Monstret eller dess skapare?
Detta var en bok som överraskade mig och jag är glad att jag har läst den. Mary Shelleys originaltankar förtjänar att få komma fram och inte döljas bakom Hollywoods filmfilter.

Med Uppdrag Hail Mary - Ensam i rymden är Andy Weir tillbaka! Jag tyckte så mycket om Ensam på Mars och hade därför höga förväntningar på Artemis. Jag blev inte besviken, även om Artemis inte riktigt nådde upp till Ensam på Mars' nivå. Den här boken befinner sig definitivt på den nivån. Det finns likheter med Ensam på Mars. En ensam person långt från jorden måste finna lösningar; i den förstnämnda boken för att komma hem till jorden och i den här för att rädda vår planet och mänskligheten. (Det är väl därför det svenska förlaget har lagt till orden "Ensam i rymden" till titeln. Man vill säga till läsare som älskade Ensam på Mars att de kommer att älska den här boken också.) Och jag är mycket förtjust i Weirs sarkastiska humor.Fast helt ensam är nog inte Ryland Grace, men jag tänker inte spoila. 

Den här SF-romanen är riktigt spännande, bara man accepterar att genren går utanför våra traditionella ramar. Att som Ryland Grace tvingas inse att stjärnan han ser utanför sin rymdfarkost inte är solen utan Tau Ceti, en stjärna 12 ljusår från vårt solsystem kan få vem som helst att förtvivla. Men inte vår hjälte. Steg för steg återvänder minnena och han inser att han helt enkelt måste hitta lösningen på problemet att solen är på väg att slockna.

Det som ibland kan vara lite jobbigt för mig som läsare är att Andy Weir strösslar med vetenskapliga termer och matematiska problem. Jag har inte en aning om ifall det han skriver är korrekt eller om han hittar på alltsammans. Men det behöver jag egentligen inte veta. Det viktiga är att det verkar "rimligt" när Ryland Grace tar sig an problemen, försöker, misslyckas, och försöker igen.

Boken är en verklig bladvändare. Jag bara måste få veta hur det går. Och den avslutande twisten är helt underbar!

(Kanske var det lite fusk att ta med Uppdrag Hail Mary, för någon Mary är inte med i boken. Men boktiteln gjorde att jag ville ha med den, så det så.)

Det är nästan ett misstag att jag läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe. Jag valde den till Kaosutmaning 2022 som en bok vars titel börjar på T, men hann inte läsa den och tog därför med den i 2023 års kaosutmaning istället. Vad jag hade missat var att Maria Gripe skrev barn- och ungdomsböcker. Jag hade fått för mig att hon skrev deckare för vuxna. Ja ja, det får vara som det vill med den saken. Nu har jag läst den och det är alltid roligt att få läsa något annat än det man tänkt sig. För övrigt är väl det själva vitsen med kaosutmaningen. 

Det förvånade mig till en början att språket var så enkelt, men när jag väl insett att det var en bok för barn i åldern 9-12 år läste jag den med stor behållning. Detta är vad man brukar kalla en genreövergripande bok. I en studie vid Lunds universitet av Hanna Borglid sägs att "här samsas detektivromanen, äventyrsberättelsen, den fantastiska berättelsen och spökhistorien med en existentiell och filosofisk framställning vars rötter finns i romantiken".

Det är en fantasifull berättelse där huvudpersonerna David, Annika och Jonas får hjälp av både tordyvlar, blommor och spökröster för att lösa gåtorna. En spännande historia som jag hade älskat när jag var i den åldern. Och den ska givetvis bedömas som en ungdomsbok och då tycker jag att den var riktigt bra. Boken har för övrigt förärats med Astrid Lindgren-priset.