Tisdagstrion: Resor

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat Resor. Här är min resetrio:  

Gullivers resor är skriven av Jonathan Swift. Jag misstänker att många tänker på en gullig barnberättelse om en ung man som kommer till lilliputtarnas land. Men boken är absolut inte någon barnbok. Prästen Jonathan Swift var en misantrop som levde på 1700-talet. Han har blivit känd som en av världshistoriens främsta satiriker och Gullivers resor (som i original hade den klatschiga titeln "Travels into several remote Nations of the World. In Four Parts. By Lemuel Gulliver, First a Surgeon, and then a Captain of Several Ships.") I allegorins form angriper han samhället.

Visst hamnar Gulliver i lilliputtarnas land. Där kan han studera deras samhälle. Vid hovet finns två partier, som skiljs åt genom längden på skornas klackar. När Lilliput tänker dra ut i krig mot grannön Blefuscu, därför att de båda länderna har vitt skild ideologi - de tvistar om från vilken ända man ska knäcka ett ägg - lämnar Gulliver landet.

Han hamnar då i Brobdingnag, som är jättarnas land. Nu är det plötsligt Gulliver som är en lilliput. Jättarna har svårt att betrakta honom som människa. Den stora behållningen för mig är när Gulliver för en av jättarna beskriver Englands politiska liv. Ivrigt beskriver han skillnaden mellan de båda partierna Tory och Whig. Jätten lyssnar roat och när Gulliver är klar frågar han: "Och vad är du lille vän. Är du en tory eller en whig?" För jätten framstod skillnaden mellan de två partierna i England som lika löjliga som det Gulliver ansåg om lilliputtarna. Finns det inte en lärdom att dra här? Vi blir matade med "information" om hur enorm skillnaden är mellan de två regeringsalternativen som stod mot varandra i fjolårets val, men kanske är inte skillnaden så enorm i ett större perspektiv.

Även Gullivers senare resor är intressanta och roande, men skaffa boken och läs själv :)

Robinson Crusoe av Daniel Defoe. Boken skrevs som sagt i början av 1700-talet, vilket gör att värderingarna givetvis är annorlunda än våra. Det stör mig inte att man talar om negrer eller att det handlas med slavar, för det är ett historiskt faktum. Däremot är det lustigt vilken okunnighet om andra världsdelar och andra folk som rådde. När Robinson Crusoe är ombord på ett skepp som seglar nära den afrikanska kusten, så är han rädd för lejonen och tigrarna. Men det finns inga tigrar i Afrika! Sådant kan jag småle åt. Värre tycker jag det är att man på fullt allvar menade att det fanns vilda människor. Vad karaktäriserar egentligen en vilde? Han han inte har så mycket kläder på sig och att han lever i samklang med naturen? Jag undrar vad Daniel Defoe skulle ha tänkt om han sett hur lite kläder européer har på sig på badstränderna. Dessutom tycks alla dessa "vildar" vara kannibaler. Visst har det förekommit kannibalism på olika håll i världen (och finns eventuellt på något håll än idag), men att det skulle vara ett kalasande hela tiden på människor stämmer inte. Men denna syn hängde väl ihop med tanken att människor kunde vara vilda.

Något som slog mig när jag läste boken var att den bitvis var mycket tråkigare än jag hade föreställt mig. Det är inte så där fruktansvärt intressant att veta exakt hur mycket havre Robinson Crusoe planterar eller hur mycket olika saker är värda i brasiliansk valuta. Boken hade vunnit på att någon lektör hade skurit bort onödiga passager. Men det fanns kanske inte några lektörer i början på 1700-talet.

Ensam på Mars är skriven av Andy Weir.
Efter en misslyckad rymdexpedition lämnas astronauten Mark Watney ensam kvar på Mars. Den övriga besättningen är övertygad om att han är död. Men Mark lever, strandsatt på en ogästvänlig planet.

En stor del av boken består av Mark Watneys logganteckningar, men ibland får vi även veta vad som händer på jorden och i det rymdskepp som de andra astronauterna färdas i på väg hemåt.

Att läsa över fyrahundra sidor, där det mesta handlar om logganteckningar låter mördande tråkigt, men det är det definitivt inte. Förvisso hänger jag inte alltid med när det handlar om de tekniska problem som Mark måste lösa, men det som räddar hela historien är den (svarta) humor som präglar hans kommentarer. För det är ju inte så lätt att klara sig på Mars, när man varken har mat eller vatten för den långa tid han måste tillbringa där. Och det är faktiskt spännande. När boken närmar sig slutet kan jag nästan inte läsa fort nog, för så spännande är det.