En smakebit på søndag - Den stående klockan

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Den stående klockan och är skriven av Hanna Johansen.

Klockan har stannat. Från tåget där hon sitter kan den kvinnliga passageraren se klockan mitt ute i landskapet. Vart går tåget? Rör det sig framåt eller står det stilla? Evigt samma landskap. Evigt samma trista nedsnöade järnvägsstationer... I sin debutroman Den stående klockan har Hanna Johansen konsekvent genomfört ett litterärt experiment. Hennes roman har av många tyska kritiker hälsats som en händelse, en öppning mot någonting nytt inom den tyska prosan.

Smakbiten är hämtad från inledningen på sidan 5:

Saken är den att jag sitter på tåget. Tåget rör sig. Om det här skall vara en resa, så vet jag inte hur jag kommit hit, inte det minsta, för jag har ingenting med det att göra, utom att jag plötsligt har återfunnit mig på tåget, på det här tåget. Jag säger plötsligt och inte oväntat, eftersom det kanske inte var oväntat. Det var inte heller överraskande. Och vad skulle det annars vara, om inte en resa? Alla omständigheter tyder på en resa.

Utanför drar det förbi, närmare bestämt så här: allting mot mig, allt snabbare, och sedan som om det aldrig funnits. Det är utsikten mot landskapet med alla dess kraftledningar. Hur skall jag kalla det? Det är i varje fall en utsikt, ehuru framrusande. Alltså ändå eller verkligen en resa.