torsdag 19 oktober 2017

Olikhetsutmaningen: Stad och land

Linda med bloggen enligt O har en utmaning. Denna kallar hon olikhetsutmaningenVarje vecka presenterar hon ett motsatspar och hon vill att vi skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Idag har hon valt ett par som intresserar mig mycket, nämligen skillnaden mellan städer och landsbygd.

Denna vecka handlar det sålunda om stad och land.

Egentligen bör man väl börja med att definiera en sådan sak som landsbygd. Stockholmare verkar tycka att det mesta är landsbygd, vilket givetvis är fel. Det är en tämligen liten del av den svenska befolkningen som verkligen bor på landsbygden. Själv bor jag i Vålberg, en ort inom Karlstads kommun med knappt 3000 invånare. Bor jag på landsbygden? Givetvis inte. Jag bor i en tätort. Villorna här ligger väl lika tätt som i andra tätorter. Många av oss har nyligen läst Björnstad. Den handlar om ett litet samhälle där ishockeyn betyder allt. Men bor de på landsbygden? Det tror jag inte. Jag tycker det låter som ett typiskt brukssamhälle.

Något som jag ser som ett stort problem är att många skildringar i storstadspressen och på film i Sverige skildrar livet på mindre orter och på landsbygden som att där bor en samling stackare utan arbete, bildning och kultur. Människor som inte orkat flytta till storstan. Ensamma sällar. Men folk är nog mer ensamma i Stockholm. Där finns en oproportionerligt stor andel ensamhushåll. Och vad gäller kultur är jag helt övertygad om att människor är betydligt mer aktiva i hembygdsföreningar och liknande på landsbygden och på mindre orter än vad man är i storstäderna. Åker jag de två milen till Karlstad kan jag gå på en av Sveriges främsta musikaliska teatrar - Wermland Opera. Det kommer busslaster med folk för att ta del av dess föreställningar, men jag misstänker att den ändå är okänd för många stockholmare.


En bok som beskriver hur livet i en stad kan gestalta sig är Harper Lees Dödssynden.
Den utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Katherine Webbs roman Italienska nätter utspelar sig för snart hundra år sedan. Unga, osäkra Clare Kingsley reser mot sin vilja genom södra Italiens brända landskap. Här ska hon tillbringa sommaren med sin make Boyd, som arbetar för den nyrike markägaren Leandro Cardetta.
När Clare stiger av tåget känner hon genast den laddade stämning som råder i den lilla staden Gioia del Colle. (Ja, en stad, men boken utspelar sig till större delen på landsbygden.) För bortom Leandros lyxuösa villa har spänningen nått bristningsgränsen. Stadens fattiga arbetare söker desperat efter arbete och mat, många av dem är veteraner från första världskriget. En av dem är Ettore. Då Clares och Ettores vägar korsas försvinner hennes hemlängtan i ett slag.
Det här är en riktigt bra bok. Vi befinner oss i Apulien i södra Italien i början av 1920-talet. Klassmotsättningarna är stora och de fattiga som försöker organisera sig för att kunna få godsägarna att betala en anständig lön blir misshandlade av flåbusar i svarta skjortor - det är de italienska fascisterna som har vuxit fram som politisk rörelse.
Den historien berättar Katherine Webb, men samtidigt handlar boken om en omöjlig kärlekshistoria mellan den gifta engelska unga kvinnan Clare och den fattige lantarbetaren Ettore. Boken är uppbyggd så att vartannat kapitel utgår från Clare och vartannat från Ettore. I början har de inga beröringspunkter, men snart nog träffas de och historierna vävs samman.
Det är het passion under italienska nätter, men båda vet nog innerst inne att de inte kan få henne. Men vem vill lyssna till förnuftet när hjärtat brinner?
Romanen Italienska nätter är politik, passion och tragik. Där finns kärlek, hat, ondska och ren galenskap. Det är mångfalden av mänskliga egenskaper, goda som dåliga, som gör Italienska nätter till en riktigt läsvärd roman.

8 kommentarer:

  1. Italienska nätter verkar intressant

    SvaraRadera
  2. jag blev också intresserad av Italienska nätter. om den berättar om en historisk verklighet så är jag med på noterna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är naturligtvis en fiktiv historia som berättas, men den känns genuin.

      Radera
  3. Italien på 1920-talet är ju en spännande period. Mussolinis maktövertagande och tilltagande fascism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Demokratierna var ofta svaga. Weimarrepubliken är ett slående exempel, men 1920-talet var en tid av svaga regeringar i Sverige också. Det har aldrig skett så många regeringsskiften i vårt land som just under 1920-talet.

      Radera
  4. Intressant resonemang om vad som är landsbygd! Inser att jag måste ge Italienska nätter en ny chans. Började läsa i somras, men fastnade. När du beskriver den låter det dock som en bok som borde passa mig perfekt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En av årets bästa böcker enligt min uppfattning.

      Radera