Tisdagstrion: Framtidsskildringar

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat framtidsskildringar. Här är min dystopiska framtidstrio: 

Året är 1468. Den unge prästen Christopher Fairfax skickas till en avlägsen brittisk by för att hålla i begravningen av byns kyrkoherde, fader Lacy. Fairfax hittar mystiska saker som fader Lacy samlade på - mynt, glasskärvor, plastföremål. Ledde kyrkoherdens besatthet av det förflutna till hans död?
I takt med att Fairfax isoleras alltmer från omvärlden ställs allt han vet om sig själv, sin tro och sin världs historia på sin spets.
Den andra sömnen undersöker utan att predika den moderna civilisationens oundvikliga framfart mot sin egen undergång.

Jag hade tidigare läst Konklaven av samme författare, och den tyckte jag mycket om. Mina förväntningar var därför höga inför att läsa Den andra sömnen, och jag blev inte besviken. Detta är en riktigt intressant bok, som har ett oväntat perspektiv.

När författaren anger att boken utspelar sig 1468, så utgår man som läsare givetvis från att vi befinner oss på medeltiden. Men det dröjer inte länge innan man inser att så inte är fallet. Vi får veta att det finns människor som samlar på föremål av plast och mynt från den elisabetanska tiden. Då bliv man förvånad. Plastföremål? Och Elisabeth I var ju drottning av England under andra hälften av 1500-talet. Det visar sig snart att vi inte befinner oss på medeltiden, utan i framtiden. Romanen är en postapokalyptisk dystopi, och vi befinner oss många hundra år framåt i tiden. Den elisabetanska tiden hänvisar till Elisabeth II:s regeringstid. Några år in på 2020-talet skedde den stora apokalypsen, och vår kultur gick under. Kyrkan har fått stor makt, och hon lär ut att slaget vid Harmageddon ägde rum och Jesus återkom för att förstöra all den ondska som människorna byggt upp genom sin tro på naturvetenskapen. Det viktigaste nu är att se till att människorna inte vänder åter till "scientismen" och att forska kring "forntiden", det vill säga vår tid ses som kätteri.

Jag tycker att detta är en mycket intressant dystopi. Vad händer om tekniken vi använder oss av plötsligt skulle försvinna? Utan elektricitet försvinner våra pengar. Då tvingas vi tillbaka till självhushåll, men hur många av oss kan harva och plöja eller mjölka en ko och slakta en gris? Svälten skulle snabbt breda ut sig. När det åter kan byggas upp ett samhälle kanske vi finner oss leva i en värld lik det vi kallar medeltiden.

Så har vi då P C Jersilds En levande själ. En roman med tråkigt omslag som handlar om en hjärna som ligger i en behållare på ett företagslaboratorium. Låter det intressant? Nä-ä!

Men... Han (är det en han?) minns inte sitt tidigare liv och kallas här för Ypsilon. Hjärnan utsätts för allehanda olika experiment, och boken får ses som en kritik av oetisk forskning. Hur mycket kan vi tillåta oss att trampa på människovärdet för snöd vinnings skull.

Det framgår inte av boken när den utspelar sig, men jag ser den som en dystopi kring frågan om huruvida forskning kan få ske utan att vi har en moralisk kompass.

Till sist en ny bok - Överlevaren av Bethany Clift. En dystopi som utspelar sig i en nära framtid.

Det är december 2023 och världen som vi känner den är över. Hela mänskligheten har utplånats av ett virus: 6DM, Six Days Maximum - den längsta tid en människa har på sig innan kroppen har hunnit förstöra sig själv. Men en kvinna i London har på något sätt ändå överlevt. En kvinna som tillbringat hela sitt liv med att kompromissa med vad hon velat, som dolt vad hon känt och desperat försökt passa in. En kvinna som är fullkomligt oförberedd på att konfrontera en framtid på egen hand. Med en golden retriever som enda sällskap tvingas hon nu ta sig fram genom brinnande städer, navigera bland lik och råttor, på en slutgiltig resa för att bekräfta att hon verkligen är den enda överlevaren.

Detta var en bok som överraskade. Smart av författaren att leverera en bok (en debutbok dessutom), som handlar om en pandemi. Helt rätt i tiden så att säga. Men den här pandemin är värre än någon som världen någonsin upplevt tidigare. Här har vi ett oerhört smittsamt virus, som dessutom har en hundraprocentig dödlighet. Efter att du känt de första förkylningssymptomen dör du en fruktansvärt plågsam död. Det enda den brittiska regeringen kan erbjuda landets invånare är dödstabletter.

Men en kvinna överlever, och det är henne vi följer genom hennes dagboksanteckningar. Vad gör man när man är ensam i en värld fylld av stinkande lik? Super skallen av sig eller försöker börja odla mat för framtiden? Inte ett helt enkelt val.

Men det som överraskade mig var att boken faktiskt är riktigt underhållande. Det är kvinnans tankar (vi får aldrig veta hennes namn) kring situationen som är en stor del av bokens behållning. På samma sätt som var fallet med Andy Weirs Ensam på Mars. Författaren Kate Sawyer har kommenterat boken så här: "Väldigt underhållande. Som en dystopisk Bridget Jones dagbok med ekon av Shaun of the Dead."