Tisdagstrion: Himmel & Helvete (i titel, handling eller på omslag)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat himmel & helvete (i titel, handling eller på omslag). Här är min helvetiska himmelska trio:   

Himlen ska gråta blod av Sigbjørn Mostue fick jag som recensionsex av Modernista. Det var riktigt roligt att för första gången få läsa en norsk spänningsroman. Jag läser alldeles för lite böcker från våra grannländer.

I boken följer vi givetvis händelserna ombord på planet, men även den norska statsledningens och underrättelsetjänstens reaktioner på kapningen. Jag funderar lite på om det verkligen stämmer att det finns delar av den norska underrättelsetjänsten ägnar sig åt att döda människor för att skydda landet, men varför inte? En motsvarighet till Carl Hamilton kanske...

Det är verkligen en spännande roman. De stundtals gigantiska problem som uppstår i arbetet med att undsätta planet därför att flera av länderna vägrar att låta planet landa låter inte otroligt alls. Inte heller att ministrarna är oförmögna att komma på lösningar. Politiker kan vara bra på mycket, men inte alltid på att lösa oförutsedda problem. I boken är det istället militärer och underrättelseofficerare som försöker dra i rätt trådar. Och tiden håller på att rinna ut.

En av bra sakerna med romanen är att flera av personerna på planet lyfts fram så att vi åtminstone kan lära känna dem lite, även om det mesta ljuset är riktat mot Even Stubberud. Möjligen hade det varit en fördel om några personporträtt hade varit lite djupare.

Sammanfattningsvis en mycket bra spänningsroman och det är inte att undra på att den var med bland de nominerade böckerna till Rivertonpriset för bästa kriminalroman.

Himmel och helvete. av Jón Kalman Stefánsson.
Handlingen utspelar sig i en karg isländsk miljö bland fiskare. Jag bedömer att det är slutet av 1800-talet. Huvudpersonen är "pojken", vars namn vi inte får veta. Han förlorar sin bäste vän under en fisketur, och sedan får vi följa honom när han lämnar sitt arbete i fiskebåten och tar sig till "köpingen" där han får arbete på en servering.
Det svåraste tycker jag är att hålla reda på alla isländska namn. Tempot är lågt, så det är sannerligen ingen spänningsroman. Och jag fick säkert läsa en 20-30 sidor innan jag över huvud taget kom in i boken.
Men sedan fastnade jag. Inte så mycket för handlingens skull, som för det vackra, uttrycksfulla språket och miljöbeskrivningarna. Så många fina meningar, som man kan stanna upp och suga på. Det råder ingen tvekan om att Stefánsson är en stor författare.

Någonstans brister himlen var Erika Olofsson Liljedahls debutroman.

Bohuslän, sent 1920-tal. Trettonårige Elis och hans familj lever ett hårt och enkelt liv som fiskare. När den äldre systern Signe en dag försvinner avslöjas en mörk hemlighet och Elis tillvaro rämnar. Utan systern som jämvikt tar faderns oberäkneliga humör allt större utrymme i stugan vid havet. Till slut ser Elis ingen annan utväg än att plocka på sig familjens få slantar och ge sig av för att hämta hem Signe.
Resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Livet, och han själv, kommer ohjälpligt att förändras.

Jag måste säga att den här romanen knockade mig fullständigt. Vilken debut! Det här är en roman som griper tag i en och som man inte vill lägga ifrån sig. Man följer Elis genom boken och det är spännande, trots att det inte är en spänningsroman. Författaren lyckas också skapa en trovärdig bild av att vi befinner oss på 1920-talet, vilket inte är det minst viktiga. De fina miljöbeskrivningarna gör att man ser samhällen, landsbygden och havet genom Elis' ögon.