Tisdagstrion: Svart & vitt (i titel, på omslag, i handling)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat svart & vitt (i titel, på omslag, i handling). Här är min trio:  

Den första dyker upp i skallen direkt: Joyce Carol Oates Svart flicka - Vit flicka.
Den svarta flickan heter Minette och den vita flickan heter Genna. De är rumskamrater på Schuyler College.
Genna är uppvuxen i en utpräglat liberal familj och gör allt för att bli vän med Minette. Men Minette är inte det minsta intresserad. En mer självupptagen person än Minette får man leta efter.
Snart utsätts Minette för trakasserier på skolan med tydliga rasistiska förtecken. Genna ställer givetvis helhjärtat upp för Minette, men är den svarta flickan verkligen ett offer?
Samtidigt får vi följa Gennas komplicerade förhållande till sina föräldrar, inte minst fadern som är en radikal hippieadvokat.
Boken är givetvis mycket amerikansk, men ändå intressant. Den fängslar och griper tag i läsaren.

Dr Jekyll och Mr Hyde av Robert Louis Stevenson. Här möts det svarta och det vita på ett annat sätt.

Dr Jekyll är som bekant läkaren, som genom att dricka en drog förvandlas till den ondskefulle och amoraliske mr Hyde. Jag trodde att Dr Jekyll skulle ses som "den gode", men så enkelt är det inte. Dr Jekyll är en man som vid sidan av sin roll som god samhällsmedborgare även har en mörk sida. Han lever ut sina skamliga lustar, men vari dessa består nämns inte i boken. Där får man gissa, och det gjorde säkert läsarna på 1800-talet gärna.
Genom mr Hyde kan han då och då helhjärtat ägna sig åt sitt perversa leverne, och han njuter av det. Men när han åter blir Dr Jekyll är det inte en god människa som möter oss. Han släpper loss mr Hyde för att på nytt kunna erfara ondskefull njutning, vilket även innebär att han mördar en oskyldig människa.
Givetvis leder allt till döden för de båda tvillingindividerna. 1800-talets människor var väl förtrogna med orden i Romarbrevet: "Syndens lön är döden." Boken ger även en påminnelse om att ingen människa är enbart god eller enbart ond. Vi bär alla både det goda och det onda inom oss.

Den sydafrikanska nobelpristagaren Nadine Gordimers roman Julys folk torde inte ha mottagits positivt av hennes hemlands styresmän. Boken kom ut under apartheidsystemets dagar och handlar om ett tänkt inbördeskrig som just brutit ut.
Läsaren får inte veta så mycket om hur striderna går, men det finns anledning anta att regimen är på väg att falla och att de svarta med stöd av bland andra ryssar och kubaner kommer att gå segrande ur kriget.
En vit familj har flytt från sitt hem tillsammans med sin svarte tjänare. Tjänaren July tar med dem till sin egen hemby. Hur ska en vit familj klara sig i den lilla byn, när det inte bara är att gå till en affär och köpa allt vad de kan tänkas behöva? Steg för steg märker de också hur maktförhållandena förändras. I de svartas by är den vita familjen inte längre herrar.
Ett mycket intressant perspektiv tycker jag. De vita i Sydafrika bör nog vara tacksamma över att övergången från apartheidsystemet till demokrati gick fredligt tillväga och att den kloke Nelson Mandela inte försökte hämnas på de forna herrarna.
Det enda som stör mig i boken är att den på något vis saknar början och slut. Den vita familjen och July har redan kommit till den byn när boken börjar och när texten är slut på sista sidan vänder jag förvånat blad för att få veta hur det går, men Gordimer låter mig sväva i ovisshet. Icke förty är det en bra bok, om än dramaturgiskt annorlunda uppbyggd än vad jag är van vid.