Lignumkorset

Titel: Lignumkorset
Författare: Viktor Nilorak (pseudonym)
Förlag: Utgiven genom Type&Tell

Jag får väl börja med att säga att Lignumkorset är en speciell bok på många sätt. Vi får följa med Gustaf och Maria, som bestämt sig för att prova på att bo i Spanien ett halvår med tanken att kanske bosätta sig där permanent.

Det blir dock inte så lugnt som de har tänkt sig, för det visar sig att en av Gustafs före detta elever har dött i närheten av platsen där han och Maria bor. Den unga flickan hade träffat ett man som hette Preston och Gustaf börjar fundera över om denne kan ha något med flickans död att göra.

Lignumkorset är en debutroman, och jag har därför gjort mitt bästa att läsa den med ett öppet sinne och vänliga tankar. Men det kan inte hjälpas. Boken och jag blir inte vänner.

Ibland känns det som att jag läser en turistbroschyr. Det är långa utläggningar med citat från Googlesökningar kring platserna de besöker och de allra minsta detaljer kan bli förklarade med hur många ord som helst. Det är helt enkelt en väldigt pratig bok. Jag undrar för övrigt om författaren någonsin besökt de här platserna eller om allt bygger på Google. De kommer till Spanien i juni och tycker att dagarna är så ljusa och långa jämfört med i Sverige. Med när det är sommar, så är dagarna längre i Norden än i Medelhavsområdet.

De långa beskrivningarna av den egna kattens förehavanden och de två herrelösa katter som de tar hand om går mig på nerverna. Man måste nog vara otroligt intresserad av katter för att bry sig om hur katten jamar, vad den äter och hur den rör sig. Det är berättelser som inte för historien framåt.

Att det då och då ringer en skåning, vars dialektala uttal författaren försöker härma i skrift, är irriterande. Jag gillar dialekter, men det här är inte en bygdebok. Inte heller dessa samtal för egentligen historien framåt.

Gustaf är romanens berättare och vi ser därför Maria genom hans ögon. Han beskriver hennes klädsel och frisyr och på något märkligt vis läser han alltid in en mängd saker i hennes blick. När hon säger något får vi veta att "hon tar till orda." Det blir lite styltigt.

Makarnas förhållande är lite märkligt. De har varit tillsammans länge och vet tydligen allt om varandra. Och de älskar varandra. Men det finns ingen som helst fysisk kontakt annat än att någon av dem vid något tillfälle lägger armen om den andra. De kysser varandra inte och de älskar inte med varandra. Istället ägnar de den mesta tiden åt att dricka vin, utom när Gustaf istället dricker whisky och cola. Jag vet inte om det är författarinnans prydhet som gör sig gällande, men det förvånar mig att två makar som bestämmer sig för att bryta upp från det invanda livet i Sverige och istället försöka skapa sig en framtid i Spanien inte någon enda gång, i den soliga södern och med vin i blodet, får för sig att åtminstone hångla lite grann.

Ett svamlande om frimurare och Illuminati gör mig bara trött. Fåniga konspirationsteorier har avhandlats bättre i andra böcker.

Ibland uppträder personer på ett sätt som inte är trovärdigt. Huvudpersonen jagas av en mördare, men tar sig under flykten ändå tid till att lyssna på musik och beundra historiska byggnader. Vem skulle göra det med en beväpnad man efter sig? Och varför detta tal på flera ställen om huvudpersonernas jobbiga släktingar? Det saknar koppling till historien.

Det känns som om författaren har låtit sig inspireras av Dan Browns böcker, men utan att lyckas få historien att lyfta. Jag som själv är intresserad av både Bibeln och i lagom utsträckning även numerologi tröttnar när jag märker att historien bär iväg. Bokens karaktärer drömmer märkliga drömmar och här och där läggs det ut Bibelcitat. Lignumkorset har ramen som en spänningsroman, men när jag har läst klart undrar jag om inte författarinnan mest har velat få utlopp för egna religiösa fantasier.