En smakebit på söndag - Den unge Werthers lidanden

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet denna vecka är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Den unge Werthers lidanden och är skriven av Johann Wolfgang von Goethe.

Få litterära verk har fångat människors sinnen som Johann Wolfgang von Goethes roman om den unge Werther och hans Lotte - ett av de stora kärleksparen i världslitteraturen. När den tyske nationaldiktaren skrev sin tragiska kärlekssaga var han bara 24 år och boken hade i viss mån självbiografisk bakgrund. Romanen var ett litterärt lyckokast och gjorde omedelbar succé och skandal när den kom ut.
I bokens spår uppkom en formlig Wertherfeber. Unga män klädde sig som Goethes hjälte - den blå fracken med den gula västen blev weltschmerzuniformen i Europa. Några sköt sig också i likhet med bokens hjälte en kula för pannan.

Smakbiten är hämtad från sidorna 42-43 och är ur ett brev till Werthers vän Wilhelm:

Wilhelm, vad är världen för vårt hjärta förutan kärlek! Vad en laterna magica är utan ljus! Men så snart du sätter in den lilla lampan, framträder de brokigaste bilder för dig på den vita väggen. Och om så allt detta en var annat än förbiglidande fantomer, så inger det oss dock lyckokänslan där vi likt stora barn står inför undret och hänföres av det. I dag kunde jag inte besöka Lotte, en bjudning som jag ej kunde avböja hindrade mig. Vad skulle jag ta mig till. Jag sände min betjänt, bara för att ha en människa hos mig som varit i hennes närhet i dag. Med vilken otålighet jag väntade honom, med vilken glädje jag återsåg honom! Jag hade helst tagit hans huvud mellan mina händer och kysst honom, om jag icke hade blygts.
Man berättar om den bononiska stenen att om man lägger den i solen så drar den till sig dess strålar för att lysa en stund under natten. Så tyckte jag att det förhöll sig med pojken. Vetskapen om att hennes blickar vilat på hans ansikte, hans kinder, rockknapparna, syrtutkragen, gjorde allt detta så heligt, så dyrbart för mig. I det ögonblicket hade jag ej för tusen daler lämnat honom ifrån mig. Jag befann mig så väl i hans närvaro.