lördag 12 september 2020

Veckans mening v. 37

Varje lördag presenterar jag en mening från boken jag läser. En mening som har fått mig att stanna upp. Den kan vara humoristisk, men den kan även vara allvarlig. En mening att lägga några sekunder på. Veckans mening är hämtad från Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Aureliano, som då inte var mer än fem år gammal, skulle under resten av sitt liv minnas Melquiades den eftermiddagen - lutad mot fönstrets metalliskt glänsande yta alltmedan han med sin djupa, orgelliknande röst ledsagade dem in i fantasins dunklaste riken, samtidigt som värmen fick flottet i håret att smälta och rinna över hans tinningar.

Häng gärna på! Och länka gärna i kommentarsfältet!

8 kommentarer:

  1. Å, jag inser verkligen att jag borde läsa om den boken!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är en mycket speciell bok. Jag har läst drygt hundra sidor och den är inte alltid lätt att hänga med i. En hel del människor har samma namn, vilket gör det lite svårt för min arma hjärna ibland ;)

      Radera
    2. Javisst ja, länken ...
      http://klimakteriehaxan.blogspot.com/2020/09/veckans-mening-om.html

      Radera
    3. Det gör det ju lättare att hitta :)

      Radera
  2. Jag ryste när jag läste om det flottiga håret. Huh...
    https://ettmystisktbibliotek.blogspot.com/2020/09/veckans-mening-v-37.html

    SvaraRadera
  3. Fy då. Lät äckligt. Ja, det flottiga alltså.
    https://ibokhyllan.blogspot.com/2020/09/veckans-mening-klassificering-av-zombier.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om hans hår var otvättat och flottigt, eller om det var insmort med något oljigt. Men visst låter det äckligt.

      Radera