fredag 9 oktober 2020

Morden på Kingfisher Hill

Titel: Morden på Kingfisher Hill

Originalets titel: The Killings at Kingfisher Hill

Författare: Sophie Hannah

Förlag: Bookmark Förlag (2020)

Antal sidor: 314

Morden på Kingfisher Hill av Sophie Hannah. England 1931. Hercule Poirot kontaktas av Richard Devonport, som vill att detektiven ska bevisa att hans fästmö Helen är oskyldig till mordet på hans bror Frank. Tillsammans med kommissarie Edward Catchpool reser Poirot med buss till Devonports exklusiva egendom på Kingfisher Hill. På bussen kräver plötsligt en upprörd kvinna att få gå av. Hon är övertygad om att hon kommer att bli mördad om hon sitter kvar i sitt säte. Poirot får onda aningar, och hans känsla bekräftas när ytterligare ett mord sker.

En bok om Hercules Poirot, men författaren heter Sophie Hannah? Det vet väl alla att Poirot är en karaktär i Agatha Christies böcker. Ja, så är det och jag blev lite tveksam när förlaget undrade om jag ville läsa boken. Jag tycker egentligen inte att det är en särskilt bra idé att författare tassar in på avlidna författares marker, men jag lovade att läsa den med ett öppet sinnelag.

Till en början tyckte jag att det kändes lite fel. Jag tyckte inte att det kändes som Agatha Christie, även om jag inte kan förklara det. Men jag upptäckte snart något annat. Hercules Poirot var faktiskt den samme! Han var samme underbart pompöse besserwisser som i Christies böcker. Alltid betraktar han omgivningen från ett von oben-perspektiv i vetskap om att det är hans små grå celler som kommer att lösa mysterierna. Och han har samma rättspatos som vanligt. Det går att känna sympati för en mördare, men den som med berått mod har tagit livet av en annan människa måste ta konsekvenserna av sina handlingar; en konsekvens som på den här tiden betyder hängning.

Vi får som vanligt en mängd ledtrådar genom boken. Ledtrådar som inte alls verkar hänga ihop. Det är inte lätt för kommissarie Catchpool, för Poirot berättar inte vilka slutsatser han har dragit, utan hoppas att kommissarien själv ska kunna räkna ut det, och det är ju aldrig särskilt enkelt om man inte är begåvad med Poirots hjärna.

Är det något jag saknar i den här boken, jämfört med Agatha Christies böcker? Det skulle i så fall vara de fullständigt ovidkommande ledtrådar, som Christie stoppade in, bara för att förvilla läsaren. Men bortsett från det tycker jag att Hannah har förvaltat Agatha Christies arv på ett bra sätt. Upplägget är den klassiska pusseldeckaren, och sådana älskar jag.

2 kommentarer: