Tisdagstrion: Böcker av författare som jag bara läst en bok av

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat böcker av författare som jag bara läst en bok av. Det finns nog en hel del av den varan. Här är min solitärtrio: 

ALMA - en kvinnohistoria är en historisk roman som spänner över de första sju decennierna på 1900-talet. Berättelsen börjar i ett fattigsverige med avgrundsdjupa skillnader mellan fattig och rik, och skildrar, genom några kvinnoöden, det långsamt framväxande välståndet. I centrum står Alma, som föds i ett fattigt hem i Dalsland. Redan som barn får hon lära sig att arbeta hårt för sitt levebröd, och vi får följa hennes strävsamma kamp för en bättre tillvaro, genom två världskrig, hungersnöd och pandemi, men också hennes glädjeämnen, sitt möte med kärleken och egna familjebildning. Författaren har valt ett intressant ämne. Vi följer utvecklingen i Sverige i något som kan kallas en släktkrönika. Fyra generationer följer vi, och det är mycket som förändras genom dessa år. Det är intressant att följa en fiktiv familj genom glädje och sorg, samtidigt som vi får veta vad som händer i Sverige och världen. Hur är livet för fattiga människor under första världskriget? Vad innebar Spanska sjukan?

Men det finns saker som tyvärr drar ner betyget. Berättarrösten pratar och pratar. Ibland får vi för säkerhets skull veta att något snart kommer att förändra livet, men det kan väl läsaren få veta i sinom tid när det händer. Språket är torftigt och ibland kommer jag på mig att jag känner det som att jag läser en barnbok. På ett ställe står: "- Vov, vov, vov, hördes från baksidan av bersån." Ibland förstår jag inte varför karaktärerna utvecklas på ett visst sätt. Hur kommer det sig att Karins pappa, som i början älskar sin "tösabit", blir alltmer kylig mot sin dotter? Så sammanfattningsvis är det ett intressant upplägg, men en lektör kunde gärna ha fått styra upp texten.

Dödssynden av Harper Lee utspelar sig i en liten stad i Alabama i den amerikanska Södern i mitten av 1930-talet. En svart man anklagas för våldtäkt på en vit kvinna. Advokaten Atticus Finch försvarar honom, vilket inte uppskattas av alla. Varför bry sig om att hålla en rättegång mot en neger, när man lika gärna kan lyncha honom direkt?
Bokens berättare är advokatens åttaåriga dotter Scott (Harper Lee själv?). Den skarpsinniga flickan ser igenom samhällets förljugenhet. Hur kan hennes lärarinna tycka så synd om judarna i Tyskland, samtidigt som hon inte har det minsta till övers för de svarta i den egna staden?
I boken används orden neger och nigger hela tiden. Det här är en bok som man definitivt inte får byta ut dessa ord mot andra som är mindre stötande idag. De behövs för att man ska förstå det samhälle som beskrivs. Det går inte att byta ut ett ord som "niggerälskare" mot "afroamerikanälskare", för då skulle man helt radera det rasistiska samhälle som beskrivs.
Dödssynden är en riktigt bra bok, och jag förstår att den blev mycket uppmärksammad när den gavs ut 1960. Det var en tid när svarta i sydstaterna fortfarande förvägrades rätten att rösta och svarta och vita hade olika offentliga toaletter, skilda skolor och skilda säten i bussarna.

Mathias Alms debutroman Nytt land tar sin början i vårt grannland Finland, i en tid då landet löd under den ryske tsaren.
1874 är den finska landsbygden utarmad efter år av missväxt och svält. Aksel har sett många familjer försvinna eller gå under, och han vet att han har havet att tacka för att de ännu är vid liv. Hans älskade hustru och deras dotter. De har ingenting annat än fisket att leva av. Drömmen om ett drägligare liv åt familjen har fått honom att blicka långt bortom horisonten. Mot Sverige.
Aksel står inför ett livsavgörande val. Ett oåterkalleligt beslut måste fattas. Ett om kommer att sätta hans envishet, hustruns styrka och deras kärlek på prov. Han ser bara en möjlighet. Att ensam ge sig ut över havet och lämna dem han älskar bakom sig.
Detta är helt enkelt en riktigt bra bok! Alm beskriver på ett fullkomligt lysande sätt Aksels färd över havet från Finland till Sverige, så att man som läsare sitter och huttrar när vattnet stänker över honom och hela tiden oroas man med honom att något ska hända, för han är ju, för att tala med Erik Gustaf Geijer, ensam i bräcklig farkost.
Mathias Alm har inte suttit på sin kammare och plötsligt kommit på en berättelse. Den bygger på en sann historia som hans farmor berättat för honom om sin morfarsfar, som var den som i verkligheten gjorde den farofyllda resan. För oss nutidsmänniskor, som möjligen tar en tur över Östersjön med Cinderella eller någon av de andra färjorna, kan det vara svårt att förstå hur någon kan ha färdats med en roddbåt över Kvarken.
Aksel är givetvis bokens huvudperson, och ett av skälen till att detta är en så läsvärd roman är att författaren gör honom till en trovärdig karaktär. Han må kunna betraktas som en hjälte, som kunde företa den farofyllda färden och mödosamt skapa sig ett liv i ett nytt land, men författaren gör honom mänsklig genom att vi får ta del av Aksels tankar, där han ständigt frågar sig om han gjorde rätt i att lämna kvar familjen i väntan på att kunna fara tillbaka och hämta dem. En del i honom vet att han gjorde rätt eftersom han skulle ge dem ett så mycket bättre liv än det gamla, men en annan del av honom plågas av ovissheten hur hustrun och dottern klarar att få mat på bordet när han inte finns hos dem.