Tisdagstrion: Bäst hittills i år

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat bäst hittills i år. Här är min bästa trio: 

Pojken från skogen är den tredje spänningsromanen av Harlan Coben som jag har läst. De tidigare är Inte utan dig och Inte ett ord. Ett barn hittas i skogen på USA:s östkust. Han har överlevt ensam utan mänsklig kontakt och har inget minne av var han kommer ifrån. Pojken får namnet Wilde. 30 år senare har Wilde återvänt till skogen där han bor isolerad och utstött från den stad han vuxit upp i. Han har lämnat en lovande karriär inom militären bakom sig och föredrar ett avskilt liv utan några nära relationer. Men när en tonårsflicka försvinner spårlöst blir Wilde indragen i fallet. Han tvingas återvända till det samhälle han aldrig passat in i och upptäcker snart att staden och dess maktelit döljer mörka hemligheter som kan förstöra otaliga liv.

Coben har förmågan att berätta intressanta saker om karaktärer i boken som inte verkar ha något samband med huvudhistorien, men jag vill ändå veta mer om karaktärerna. Givetvis visar det sig senare att allt hänger ihop, men på ett överraskande sätt. När boken närmar sig slutet är detta definitivt en bladvändare. Jag bara måste få veta hur det går. Jag uppskattar även den ironiska humorn som dyker upp här och var. Antingen i dialogen eller också genom berättarrösten. Boken känns aktuell genom att det finns en presidentkandidat, som utmanar det politiska etablissemanget. En populist och en farlig sådan. En man som vill riva det nuvarande samhället och som har fanatiska anhängare, som inte tror på något negativt som kommer fram om honom. Det betraktas bara som "fake news". En tänkbar utveckling i det posttrumpiska Amerika.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens var jag riktigt nyfiken på. De flesta bokbloggar jag har sett har lovprisat den och den var ju ifjol vinnare av utmärkelsen Årets bok. Så jag önskade mig den i julklapp, och minsann fick jag den! Och jag kan inget annat säga att det är en underbar bok. Det är gripande att följa den ensamma flickan Kya från barndom till vuxen ålder. Hennes upplevelse är att hon alltid blir lämnad. Lämnad av mamman, lämnad av syskonen, lämnad av fadern. När hon möter kärleken blir hon på nytt lämnad. Men hon har vänner. Hon har fiskmåsarna och hon är omgiven av ett myller av liv i träsket. Det finns ingen med större kunskaper om våtmarkens växter och djur än hon. Det är dock ytterst få i omgivningen som förstår det. Jag är ingen större vän av miljöskildringar i böcker. Ofta tycker jag att de skymmer historien. Men i Där kräftorna sjunger är de en mycket stor del av upplevelsen. Vem kunde väl ana att ett träsk kunde vara så intressant? Detta är en bok som kommer att stanna kvar i mig. Har ni inte läst det, så gör det!

Snöblind är den första boken av Ragnar Jónasson som jag läser. Av isländska författare har jag bara läst ett par böcker av Halldór Kiljan Laxness och Jón Kalman Stefánsson tidigare, men det här är den första isländska deckaren för mig. Det är riktigt roligt att följa historien i ett isländskt samhälle vid en fjord på norra Island. Det är mitt i vintern och det mesta verkar ligga begravt i snö och is. En lavin gör att byn blir helt isolerad. Själva kriminalhistorien är riktigt spännande. Den unga kvinnan som hittas blödande och medvetslös i snön. Den gamle författaren som ramlar och slår ihjäl sig. Mord? Mordförsök? Olyckshändelse? Den unge polisen Ari är ivrig när han ska utreda de båda händelserna, men han märker snart att allt inte är vad han och andra har trott. Lögner avslöjas; lögner som de inblandade aldrig hade trott skulle avslöjas. Det här var en bok jag gillade och jag läser gärna mer av Ragnar Jónasson. Snöblind är första boken i Det mörka Island-serien.