En smakebit på søndag - Fiskarens barn

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Betraktninger. Boken jag läser heter Fiskarens barn och är skriven av Viveca Österman.   

Året är 1890 när vi första gången möter Justus som fiskar tillsammans med sina bröder och söner i Göteborgs norra skärgård. Deras liv är från början utstakat - de ska föra fiskartraditionen vidare. Men ödet vill något annat och när Justus träffar på sin halvbror Henrik dras han in i en härva av händelser. Kampen mellan girighet och samvete ställer hans värld på ända. Vid Justus sida finns hans hustru Lydia som är hans stora kärlek, samvete och trygga hamn. Vi möter också Justus systrar Augusta och Alma som båda står på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. Två självförsörjande kvinnor som slår sig fram i en mansdominerad värld. De dras också med i Henriks dubbelliv och deras tillvaro får en ny vändning.

Smakbiten är hämtad från sidan 10:

Lydia fällde huttrande upp kragen på oljerocken och drog sydvästen längre ner i nacken. Decemberdagen var kall och blåsig och hon ångrade att hon varit så påstridig att de skulle segla. Justus kunde lånat sin morfars häst istället. Det hade varit både enklare och bekvämare men sagt var sagt och här satt de nu. Vinden friskade i när de närmade sig älvmynningen och Lydia tog en bit segelduk och drog den tätare kring kofferten som stod längst fram i fören.

Det fanns mer romantiska sätt att börja sitt äktenskap och även om hon var fast besluten att gifta sig med Justus hade hon inte räknat med att känna sig fullt så missmodig.