onsdag 24 november 2021

Fiskarens barn av Viveca Österman

Titel: Fiskarens barn

Författare: Viveca Österman

Förlag: Blue Publishing (2021)

Antal sidor: 366 

Året är 1890 när vi första gången möter Justus som fiskar tillsammans med sina bröder och söner i Göteborgs norra skärgård. Deras liv är från början utstakat - de ska föra fiskartraditionen vidare. Men ödet vill något annat och när Justus träffar på sin halvbror Henrik dras han in i en härva av händelser. Kampen mellan girighet och samvete ställer hans värld på ända. Vid Justus sida finns hans hustru Lydia som är hans stora kärlek, samvete och trygga hamn. Vi möter också Justus systrar Augusta och Alma som båda står på barrikaderna för kvinnlig rösträtt. Två självförsörjande kvinnor som slår sig fram i en mansdominerad värld. De dras också med i Henriks dubbelliv och deras tillvaro får en ny vändning.

Fiskarens barn av Viveca Österman har kvalitéer vill jag först framhålla. Författaren har bedrivit släktforskning och har sedan i skönlitterär form låtit oss bekanta oss med sina sedan länge bortgångna släktingar. Vi möter fiskaren Justus och hans hustru Lydia, som lever ett strävsamt liv i Göteborgs skärgård. Där bor också fler av Justus släktingar och vi följer deras stundtals svåra liv, även om det också finns en hel del kreativitet och framåtanda.

Det är många personer att hålla reda på och jag är glad att det finns ett persongalleri allra först i boken där det framgår hur alla är släkt med varandra. Det är ibland så komplicerat att även författaren har problem. Vid något tillfälle blir en svåger kallad kusin, men det är sådant som kan hända.

Bokens svaghet är att den bitvis är ganska tråkig. Folk sitter och äter torsk och äter torsk och sedan äter de torsk. Jag kan förstå att författaren har velat få liv i karaktärerna genom att gestalta deras vardagsliv, men när det blir för många detaljer som inte för berättelsen framåt är det lätt att som läsare förlora intresset.

Så ett plus för att författaren velat berätta om livet bland fiskarbefolkningen utifrån vad hon fått fram genom släktforskning, men det känns ändå som att historien aldrig riktigt lyfter.

2 kommentarer: