Tisdagstrion: Tunna böcker

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat tunna böcker. Hur tunn är en tunn bok? Inte en aning. Här är i alla fall min ganska så tunna trio, bestående av böcker jag har läst i år:  

Klubben av Matilda Gustavsson (228 sidor) handlar om hur Matilda arbetade för att kunna skriva det stora avslöjande reportaget om hur Jean-Claude Arnault genom sin och hustrun Katarina Frostenssons kulturlokal Forum kunde förgripa sig på kvinnor. En skakande läsning. Inte bara detta att Arnault begick dessa skändligheter, utan att ingen ville ingripa trots att tecknen fanns på att något inte stod rätt till.

Avslöjandena kom också att skaka Svenska Akademien. Akademien hade stöttat Forum i många år. När dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén på 1990-talet fick ett brev som berättade vad som försiggick valde han att inte göra någonting.

Ett gigantiskt problem för Svenska Akademien var att Katarina Frostensson var en av De Aderton. Genom att vara gift med henne kunde Arnault hota unga kvinnliga författare och konstnärer att han skulle se till att blockera dem från alla stipendier om de inte gjorde som han sade.

Det kom också att avslöjas att Arnault vid flera tillfällen kunnat berätta vem som skulle få nobelpriset i litteratur i förväg och även vem som skulle bli invald i akademien. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut att det var hustrun, Katarina Frostensson, som läckt uppgifterna; ett flagrant brott mot akademiens regler.

Sedan skandalen briserat försökte ledamöter i Svenska Akademien att utesluta Frostensson, men det misslyckades då paret Arnault/Frostensson hade inflytelserika vänner bland ledamöterna. Inte minst den machiavelliske despoten Horace Engdahl, som istället lade all kraft på att försöka bli av med Sara Danius, som då var ständig sekreterare. Danius hade tillsatt en oberoende utredning kring allt som rörde Forum och brott mot jävsreglerna, vilket Engdahl till varje pris ville förhindra. Det slutade med att Sara Danius och flera andra ledamöter lämnade Svenska Akademien.

Något som gör mig nyfiken är avslöjandena om att löner betalades ut svart av Arnault, att konstnärers utställda verk kunde försvinna på ett märkligt vis och att konstnärer inte fick betalt för konst som hade sålts via Forums galleriverksamhet. Detta verkar ingen ha grävt djupare i. Någonstans måste de försvunna verken finnas. Antagligen fanns det ingen polisanmälan kring detta, annars hade kanske en husrannsakan hade gjorts hemma hos Jean-Claude Arnault och Katarina Frostensson.

Hovrätten dömde Jean-Claude Arnault till fängelse i två och ett halvt år. Forum är nedlagt.

Det nya riket med underrubriken "Skildringar från attentatens och jubelfesternas tidevarv" (132 sidor) är en satirisk roman av August Strindberg som utgavs 1882. Titeln syftar på tiden efter representationsreformen 1865 då ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen. Boken är en uppgörelse med det officiella Sverige och skildrar hur samhället styrs av skojare som stöder och skyddar varandra. 

Vad ska man säga om den här boken. Den saknar för all del inte underhållningsvärde när den gör narr av institutioner som adeln och Svenska Akademien. Men speciellt läsvärd är den inte 2021.

Direkt stötande är den oförblommerade antisemitismen. Ett helt kapitel med rubriken Moses beskriver judarna som dem som styr över ekonomin och kulturen. Det torde inte råda någon tvekan om att Strindberg var antisemit. Även om han 1884 tog avstånd från sitt tidigare judehat, så återkom han med förfärliga utsagor. Han skrev om "äfflingar", som skulle vara en ras som uppkommit genom att kvinnor i historiens gryning parat sig med apor. Dessa "äfflingar" ansåg Strindberg representerades av judar och zigenare.

Det är intressant att ha läst boken, men den är inte en bok jag vill rekommendera. (För övrigt funderar jag på om Vilhelm Moberg hade den här boken i åtanke när han skrev sin roman Det gamla riket. Jag skulle nästan tro det.)

Sheridan Le Fanus roman Carmilla (115 sidor) är både känd för att den introducerar vampyrgestalten i världslitteraturen och för att den är ett lysande mästerverk inom skräckgenren. Berättaren, artonåriga Laura, ser tillbaka på en barndom utan lekkamrater, ensam med sin far och tjänstefolket i det stora ödsligt belägna slottet. Men så en dag kommer äntligen en vän in i hennes liv. Det sker en vagnsolycka utanför slottet och Laura och hennes far blir ombedda att låta en flicka i Lauras ålder bo en tid hos dem. Flickans namn är Carmilla.

Denna kortroman var riktigt intressant att läsa. Kanske framför allt därför att den enligt baksidestexten introducerar vampyrgestalten i världslitteraturen. Jag är säkert inte den ende som sett Dracula av irländaren Bram Stoker som originalet i vampyrgenren, men Stokers landsman Sheridan Le Fanu var före. Carmilla kom ut 1872, medan Dracula inte publicerades förrän 1897, alltså ett kvartssekel senare. (Vampyrtemat har även funnits i andra, tidiga, litterära verk, men utan att dessa har nått samma ryktbarhet.)

I den svenska utgåvan från 2015 har översättaren Charlotte Hjukström skrivit ett intressant efterord. Där lägger hon dels en feministisk aspekt på Carmilla, dels framhåller hon att det går att tolka det som att det finns en lesbisk dragning mellan Carmilla och Laura. Stokers verk kan då ses som ett svar på detta, genom att en kvinnlig vampyr blir besegrad med manliga maktmedel och den patriarkala ordningen blir återställd.

Jag kan inte bedöma om detta stämmer. Oaktat hur man vill tolka boken är den intressant att läsa. En klassisk vampyrhistoria publicerad 25 år före Stokers Dracula. Är man intresserad av skräckhistorier är Carmilla en klassiker som måste läsas.