Tisdagstrion: Den gode, den onde, den fule (en bok på varje)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat den gode, den onde, den fule (en bok av varje). Här är min trio: 

Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga tycker jag kan få representera den gode. Visserligen ställer han hela tiden till med hyss som driver pappa Anton till vansinne, men innerst inne är han en rar gosse som vill väl. Att de saker han gör är hyss, det vet han liksom inte i förväg.

Nobelpristagaren Pär Lagerkvists Dvärgen får vara den onde. 

En märklig, men mycket fascinerande, bok. Dvärgen är en ondskefull person vid Furstens hov, som hatar kärleken och älskar kriget. Det är väl tveksamt om dvärgen är en riktig människa. Istället ska han väl snarast symbolisera det onda i fursten. Alla har vi kanske en dvärg inom oss, om än förhoppningsvis inte lika framträdande som den som Lagerkvist målar upp.

Den fule är Ett gammalt bergtroll av Gustaf Fröding. Det stackars trollet, som tycker så mycket om den fagra prinsessan att han skulle vilja äta upp henne.

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trivsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss,
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!