Kråkslottet av Karina Johansson

Titel: Kråkslottet

Författare: Karina Johansson

Förlag: Bokfabriken (2024)

Antal sidor: 300

I Sunnes mest iögonfallande byggnad, ett riktigt gammalt kråkslott, bor Emeli Vinders pappa Åke. En dag hittar Åke sin hyresgäst Urban död, och Åkes lugna pensionärstillvaro ruckas även om han själv frias från misstankarna. Bygden skvallrar ändå, särskild Hjördis Jonsson. Hon driver en kiosk i Kråkslottet och pratar illa om sin hyresvärd. I samma veva flyttar Emeli hem från Stockholm och försöker göra allt för att rentvå sin pappa från ryktesspridningen, men hennes ansträngningar går om intet när fler människor mördas.

Emeli springer på sin gamla tonårsförälskelse, Frank, som numera är polis, och hjälper honom i utredningen kring morden. Samtidigt vaknar gamla känslor till liv...

Kråkslottet av Karina Johansson är den andra fristående delen i en serie om släkten Vinder. Den första delen var Pensionatet.

Som vanligt placerar Karina Johansson handlingen i Sunne. För oss som känner till den orten är det lätt att förstå att byggnaden som i boken kallas Kråkslottet är Villa Helios. En pampig byggnad i centrala Sunne som inhyst en tandläkarmottagning, men där det idag finns ett café. Jag tror att verklighetens byggnad är i bättre skick än den som presenteras i boken, men det har givetvis ingen betydelse för historien.

Familjen Vinders historia är delvis höljd i dunkel även för släktens medlemmar. Emeli tror sig veta hur hennes mammas uppväxt såg ut, men det visar sig att hon nog fått sig presenterad en förskönad historia. Det finns saker ett par generationer bakåt i tiden som gör att släktens olika grenar inte umgås frivilligt med varandra.

I romanen får flera personer bita i gräset och det är inte utan att det får mig att tänka på Morden i Midsomer. Det finns ett antal märkliga gestalter som inte är rakt igenom trevliga för att uttrycka sig milt. Men är de bara excentriska eller har de även förmågan att mörda?

Författaren lägger in flera red herrings i berättelsen för att förvirra läsaren och jag får erkänna att det inte alls var den jag trodde som låg bakom morden.

Precis som den förra romanen i den här serien är det en trevlig läsning som kombinerar brott, kärlek och avundsjuka. En mysdeckare i Värmlandsmiljö.