En smakebit på søndag - Vattenmelonen

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag läser heter Vattemelonen och är skriven av Marian Keyes.

Baksidestexten:

"Jag fattade ingenting. Vad i helvete pratade han om, våningar och pengar och avbetalningar och skit? Egentligen borde vi ha gullat med babyn och smågrälat om vem hon var mest lik. Men James, min James, pratade om att lämna mig. Vem hade lovat honom det? Jag skulle vilja framföra ett starkt klagomål. Jag hade ju uttryckligen beställt ett lyckligt liv med en kärleksfull man till min nyfödda dotter, och så fick jag denna parodi istället."

Smakbiten är hämtad från sidan 229:

Fredagskvällen tillbringade jag framför TV:n med mamma. Det kändes som om jag hade flängt omkring tillräckligt de senaste dagarna. Jag var helt slut. Att ta hand om en liten baby var tillräckligt ansträngande. Fast hur skulle jag kunna veta det? hör jag dig fråga.

Okej, okej, jag medger att jag hade mycket hjälp av mina föräldrar, men jag kände mig fullständigt slut i alla fall.

Hur jag skulle kunna återvända till mitt arbete var för mig en gåta.

Hur klarar folk sådant?

Jag kände mig så otillräcklig.

Särskilt när jag hörde talas om kvinnor i, vilket land är det nu, Kina? Som gräver i åkrarna med sina bara händer och säger "hoppsan, ursäkta mig ett ögonblick", som om de bara ska gå på damrummet och piffa upp sig, men i själva verket helt enkelt lyfter på kjolen och föder ett barn i en nyplöjd fåra eller i en säck full av ris eller vad det nu kan vara.

"Åh, så skönt att det är över", kanske de säger.

För att genast fortsätta att plöja eller rycka upp kraftiga ekar med ena handen med sin nyfödda vid bröstet.

Och när mörkret faller är de gravida igen.

Medan det nyfödda barnet förses med en uppsättning kläder och skickas iväg att köra traktor.