Dags för veckans kulturfråga hos Linda som har bokbloggen enligt O. Den här gången handlar det om böcker skrivna på dialekt. Jag är ett par dagar sen. Måndag-torsdag var vi i Jämtland eftersom min svärmor hade blivit väldigt dålig. När jag sedan försökte lägga in ett inlägg igår så vägrade Blogger att låta mig lägga ut bilder. Men nu tror jag att det ska fungera. Veckans kulturfråga lyder:
Vad tycker du om böcker skrivna på dialekt?
Jag kan tycka att det är svårt att läsa böcker eller andra texter som är skrivna på dialekt. Till och med om de är skrivna på värmländska. Det beror på att jag aldrig studerat dialekter på det viset. Om jag läser en Frödingtext skriven på mål tyst för mig själv så kan den bitvis vara obegriplig. Men om jag läser texten högt så förstår jag. Dialekt är först och främst talspråk. Mina böcker Skam och Synd utspelar sig i Värmland i slutet av 1800-talet. Jag lade in några dialektmarkörer, men i övrigt är de skrivna på svensk normalprosa.
Jag bjuder på Dumt fôlk av Gustaf Fröding:
Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Så tråkigt att höra om din svärmor! Fröding och dialekt hör verkligen ihop, annars håller jag med om att det gärna får vara sparsamt med den varan.
SvaraRaderaDet är inte lätt när de blir gamla. Idag fick jag åka iväg för att hälsa på min mamma som hade blivit dålig. Hon är dement och nästan döv, så det är inte så lätt att veta vad som fattas henne, eftersom hon själv har väldigt svårt att uttrycka det. Ja, det finns ytterligare någon värmländsk diktare vars dikter MÅSTE läsas på värmländska, men talspråk och skriftspråk bör skiljas åt.
Radera