Tisdagstrion: Blod, svett & tårar (en av varje)

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat blod, svett & tårar. Här är min trio:   

Martin Juncker har knappt hunnit tillbaka till jobbet efter en allvarlig operation när en ung kvinna hittas mördad på Amager Fælled. Hon har kvävts till döds och lämnats kvar halvnaken i en buskage. Hennes kläder ligger prydligt hopvikta på marken vid sidan av kroppen. Det finns inga spår att gå på. Men mordet väcker något till liv i Juncker. För tio år sedan utredde han ett liknande fall, där man aldrig hittade gärningsmannen, och nu kan han inte frigöra sig från tanken att det kan vara samma mördare. Signe Kristiansen är glad att Juncker är tillbaka. Hon arbetar med en knivdråp där en ung nynazist mist livet under en politisk aktion i Nørrebro. Två oberoende fall - tills det visar sig finnas en uppseendeväckande koppling.

Blodland av Kim Faber och Janni Pedersen är den tredje fristående Martin Juncker-deckaren. De tidigare är Vinterland och Satans sommar. Den första boken i serien erhöll danska kriminalakademins debutantpris och jag kan konstatera att författarna inte gör mig besviken den här gången heller.

Detta är en riktigt spännande deckare och det är inte lätt att räkna ut vem mördaren är och vad som är motivet. Beskrivningen av polisarbetet känns trovärdigt, säger jag utan att ha några kunskaper om det danska polisväsendet. Men det viktiga är just att det KÄNNS riktigt.

Det här är sålunda en riktigt bra deckarserie, som jag hoppas fler vill läsa, för gillar man spännande polisromaner är detta ett självklart val.

Två saker funderar jag dock på. Det första är varför man inte får veta hur det gick med dråpet på nynazisten. Löstes det fallet? Det andra är hur förlaget kunde komma på att ge den här boken namnet Blodland. Det danska originalets titel är Kvæler, vilket är mer begripligt utifrån handlingen i boken.

Björnstad av Fredrik Backman tillhör de där märkliga böckerna som man kan älska så att man inte vill sluta läsa, men som man ändå måste ta en paus ifrån därför att den väcker så mycket känslor.

Boken handlar om det fiktiva lilla samhället Björnstad, där alla lever för ishockeyn. Inget är viktigare än att juniorlaget vinner det stora mästerskapet, för då kommer den lilla orten att få ett idrottsgymnasium, A-laget ska gå mot en lysande framtid, företagen kommer att tjäna pengar... Ingenting får stoppa detta. I hockeyklubben är man lojal. Högt i tak men tjocka väggar säger man. Händer det något sköts det internt.

Men så händer något som inte går att hålla hemligt. Då sätts lojaliteten på spel. Är alla verkligen beredda att göra allt för laget, även om det innebär att skyla över ett svårt brott?

Jag tyckte verkligen om den här boken. Den grep tag om mig på ett sätt som få böcker kan göra. Kanske för att mycket i boken känns äkta. Visst finns det tillfällen när jag kan bli förvånad. Ibland säger femtonåringar saker som är så kloka att det är svårt att tänka sig att det skulle vara verkligt, men det gör inget. Det är en bok som bubblar av kärlek, hat, våld, kamratskap, lojalitet och svek.

Hur jag får in den i temat? Jo, jag tänkte att det givetvis är väldigt svettigt att spela ishockey.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru är en bok som jag läst en hel del om på bokbloggar och annorstädes och "alla" har rekommenderat den. Boken fick bevars Augustpriset 2017 som Årets svenska skönlitterära bok. Mina förväntningar var därför högt ställda. Tyvärr kan jag inte alls säga att den uppfyllde dessa förväntningar.

Om vi börjar med det jag tycker är bra, så har Anyuru ett bra och skiftesrikt språk. Det gör att den är lätt och trevlig att läsa, även om jag längre ner pekar på svårigheterna. Han tar upp viktiga frågor kring detta om det är möjligt för en troende muslim att bli svensk. Och vad innebär det förresten att bli svensk? Vill alla invandrare bli svenskar. Det finns många invandrarungdomar som ser med förakt på svenskarna, som betraktas som ett folk man inte vill vara en del av. Eftersom författaren låter berättelsen utspela sig i olika miljöer och olika tider kan han på slutet överraska läsaren. Vem är egentligen vem i berättelsen? (Jag säger inget mer just nu om det.)

Samtidigt finns det saker i boken som tär på tålamodet. Författaren byter perspektiv många gånger, och då kan det vara svårt att veta vem det är som är "jag" i texten. Jag har också väldigt svårt för den dystopi som utspelar sig femton år framåt i tiden. På grund av ett islamistiskt terrordåd i Göteborg har Sverige blivit ett fascistiskt land. Muslimer tvingas att en gång om året skriva på ett medborgarkontrakt, där de förbinder sig att följa svenska värderingar. Annars placeras de i ett koncentrationsläger där de tvingas äta skinksmörgåsar och deltar i omskolningsprogram för att fås att inse hur fel deras religion är. En blågul variant av Koranen har tryckts upp där de värsta delarna är strukna. Men alltså, hur trovärdigt är detta?

Boken har hyllats på kultursidorna, men jag undrar om det egentligen är dess innehåll som anses så lysande, eller om det är för att den ligger så rätt i åsiktskorridoren. Johannes Anyuru är mörkhyad muslim och när han skriver, så skriver han "en" istället för "man". Det blir väl inte mer feministiskt "inkluderande" än så. Hade någon annan än Anyuru blivit lika hyllad? Identitetspolitik, någon?

Jag övertygades inte av boken. Sen må den ha fått hur många priser som helst.