En smakebit på søndag - Skinn

Idag är det söndag. Utan att spoila delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är Astrid Terese med bloggen Betraktninger.  Boken jag läser heter Skinn och är skriven av Sara Strömberg.

Vinterstormen piskar upp minnen i Storlien. För tjugoåtta år sedan skakades den lilla fjällbyn vid norska gränsen av ett chockerande våldsbrott. En pappa och två barn mördades i sitt hem samtidigt som mamman försvann utan ett spår. Tragedin kom i folkmun att kallas "Slakten i Storlien" och är fortfarande ett obearbetat trauma i bygden. När Jämtlandsposten drar i gång en satsning på true crime får lokalreportern Vera Bergström i uppdrag att granska det kalla fallet. Spåren leder från jaktvillor i väglöst land via utsatta storstadsförorter, till polisens myllrande DNA-register, men för varje ny ledtråd som nystas fram trycks utredningen bara bli mer komplex. Samtidigt förs Vera allt djupare in i en människas sadistiska mörker. Till slut börjar hon ana den fasansfulla sanningen om vad som hände den där ödesdigra natten 1995. Mördaren rörde sig på flera jaktmarker samtidigt - och han är fortfarande farlig.

Smakbiten är hämtad från sidan 50:

På vägen till Ånn tänkte jag på Arvid Näslund. Vad gjorde det med en man att hitta sin dotters familj utraderad? Jag visste att det gick rykten om att han blivit sinnessjuk och gått in i en egen fantasivärld där han var helt säker på att Marit levde, men hade glömt vem hon var. Folk sa att han inte vågade vara hemifrån mer än tiden på jobbet krävde eftersom hon en dag kunde knacka på hans dörr. Att han varje år bakade en tårta på hennes födelsedag och satt uppe och väntade, i hopp om att hon skulle återvända när minnet kom tillbaka. De fattade inte varför han vägrade psykologhjälp.

En stor del av mig förstod honom, jag gillade inte heller när folk grävde i mig, drog i det förflutna. Men hans traumatiska minnen var av helt andra, oerhörda mått. Att karln ens överlevt.