Tisdagstrion: Grönt

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat grönt. Jag tror att jag gör det enkelt för mig och satsar på gröna omslag. Här är min gröna trio: 

Fru Petrovas sko. En rysk spiontragedi i 50-talets Australien är en bok av Wilhelm Agrell, som jag av någon anledning fick i julklapp av min yngsta dotter 2014.

Agrell har skrivit en verklighetsbaserad historia om paret Petrov, två sovjetiska underrättelseofficerare, som hoppar av i Australien. Fru Petrova vill egentligen inte alls hoppa av, men eftersom maken har gjort det har hon inget val. Om hon återvänder till Sovjetunionen kommer hon att avrättas, eftersom Sovjetunionen även dödade släktingar till avhoppare.

Riktigt intressant var den del som handlade om Sverige. Vem hade kunnat ana att både Hjalmar Brantings son Georg B och den kände diplomaten Sverker Åström lämnade information till den sovjetiska ambassaden? Georg Branting hade kodnamnet Senatorn (han satt i första kammaren) och Sverker Åström hade namnet Uso (getingen.)

Judas av den israeliske författaren Amos Oz är en fascinerande bok på många sätt. Tempot i boken är långsamt; långt från de smattrande texterna i spänningsromanerna. Ändå är det en bok som trollbinder mig som läsare.

Boken, som utspelar sig 1959-60, handlar om den unge Schmuel Ash, som får anställning som vad väl kan betraktas som en manlig "sällskapsdam". Han ska konversera den gamle handikappade mannen Gershon Wald och servera honom te och kvällsgröt. Samtidigt grubblar han över det ämne som legat till grund för hans oavslutade mastersuppsats - Judiska aspekter på Jesus.

Men det är nog inte den fiktive Schmuel Ash som är det intressanta i romanen. Författaren uppehåller sig mycket kring vad som kunde ha gjorts annorlunda när staten Israel grundades och hur motsättningarna mellan judar och araber hade kunnat biläggas. Var den som förespråkade en gemensam stat en förrädare? Var Judas en förrädare? Svaret på sådana frågor är väl som alltid avhängigt av vem som tillfrågas. Tilläggas bör att Amos Oz, som var fredsaktivist, var en av de första att efter sexdagarskriget 1967 offentligt uttala sig för en tvåstatslösning. "Även en oundviklig ockupation är en korrumperande ockupation", enligt Oz.

Sammanfattningsvis är det en eftertänksam mångfacetterad roman som är mycket läsvärd.

Örådet är Jakob Sverkers fjärde roman. De tidigare tre - Berättelsens ängel, Heidenstams misstag och Äventyrliga hjärtan - utgjorde Europatrilogin.

Det började som vilken dokusåpa som helst. Lag Nord och lag Syd kämpade ursinnigt för att vinna tävlingarna och slippa hamna i örådet. Sedan kom kriget på riktigt. På en öde ö i Sydostasien spelar en svensk tv-kanal aningslöst in reality-tv-serien De Skeppsbrutna. I tumultet som uppstår, när en falang ur militären inleder en statskupp i området, fängslas och frihetsberövas prästen Cecilia. Tre andra deltagare ger sig in i stridigheterna för att försöka befria henne.

Jag var först lite tveksam inför boken. Jag har aldrig sett dokusåpor som Robinson, Paradise Hotel och liknande. Möjligen såg jag något avsnitt av Farmen för väldigt längesen. Konceptet med öråd är inte något som jag har sett på TV. Det visar sig dock snart att jag klarar mig utan att ha sett dessa serier. Det går ändå att hänga med när två lag formeras, tävlar mot varandra och röstar bort deltagare som får åka hem.

Boken kan sägas bestå av två delar. En del där deltagarna befinner sig på den öde ön och tävlar mot varandra och en del där tävlingen har avbrutits och tre deltagare försöker befria prästen Cecilia.

Som jag tolkar romanen så är tävlingen på ön ointressant. Även arbetet med att försöka hitta och befria Cecilia är av underordnad betydelse. Det som är intressant är vad det är för människor som är med och hur de reagerar i olika situationer. Som läsare får jag veta deras bevekelsegrunder för att delta i en sådan här tävling. Någon vill tjäna pengar, någon annan vill finna sig själv. Vi får även ta del av de intervjuer med deltagarna som produktionsteamet genomför.

Prästen Cecilia är utan tvekan den märkligaste av deltagarna. Hon är alltså präst, men verkar inte tro på speciellt mycket av det som kyrkan lär oss. Det är mer av flum om att allt sker av en slump med att Guds kärlek genomsyrar allt. Ändå är hon den som mer än någon annan berör de andra medverkande. Trots att hon är frånvarande en stor del av boken är det ändå hon som hela tiden står i centrum.

Jag tycker det är ett spännande grepp att skriva en bok med en ram hämtad från verklighetens TV-produktioner. Reaktionerna känns äkta när de vitt skilda personlighetstyperna möts. Där väcks både kärlek och motvilja bland deltagarna.

Boken vill jag karaktärisera som en psykologisk roman med karaktärer som både brottas med sig själva och med de människor de hamnat tillsammans med på en ö. Flera av dem får lära sig saker om sig själva som de tidigare inte hade insett. Detta är en lättläst roman, som är väl värd att läsas.