Tisdagstrion: Först i serien

Bokbloggen Ugglan & Boken har en tisdagstrio, där det är ett nytt tema varje vecka, och vi uppmanas knåpa ihop vår egen trio. Denna vecka är temat först i serien. Här följer min trio:

När jag läste Niklas Natt och Dags debutroman 1793, uppfattade jag den inte som den första i en serie, men eftersom jag vet att en uppföljare som heter 1794 har kommit ut, så är den nog det.

Gustav III är död. Mer än ett år har gått sedan skotten föll på maskeradbalen. Kronprinsen är omyndig och krigsåren har tömt statskassan. Riket styrs av egenintressen medan folket far illa. Ingen litar på någon. Överallt frodas missnöje och paranoia.
Hösten 1793 hittas ett lik i Fatburen på Södermalm, den igenslammade sjö där allt kåkstaden avskräde hamnar. Den döde saknar armar och ben, men skadorna är inte nya.
Cecil Winge har varit Stockholms poliskammare behjälplig med sitt skarpsinne förr. Nu vacklar hans hälsa, men han krävs på en gentjänst han inte kan neka. Tiden är knapp, och den vinter som ska bli den svåraste Stockholm skådat på ett decennium är i antågande.

Det är ingen självklarhet att en berättelse om ett fiktivt mordfall, som författaren placerar drygt två sekler bakåt i tiden, ska bli intressant och läsvärd. Natt och Dag lyckas med detta. Dels därför att själva mordhistorien är väl berättad, dels därför att han beskriver ett Stockholm med dess människor på ett sätt och med ett språk som känns trovärdigt.
Vid något tillfälle har han, vilket han nämner i efterordet, lagt till en byggnad som då ännu inte uppförts, men det var gjort för att skapa en än bättre berättelse och här får man hänvisa till varje skönlitterär författares rätt att forma verkligheten efter romanens idé.
Jag lärde mig en hel del under läsandet. Inte kände då jag till de "paltar" och "korvar" som bevakade huvudstadens gator på ett sätt som oftast drabbade dem som stod längst ner på samhällsstegen. Inte heller kände jag till Fatburen, en sjö som fanns på Södermalm ända till 1850. Ibland har jag googlat saker som författaren skriver om och nästan alltid funnit att de varit korrekt beskrivna. Den grevliga ätten Balk som finns med i romanen har dock inte existerat. Sannolikt därför att författaren inte velat utpeka en specifik adelsätt. (Niklas Natt och Dag tillhör för övrigt Sveriges äldsta nu levande adelsätt.)
Romanen 1793 är en mycket välskriven och läsvärd roman, som av Svenska Deckarakademin utsågs till 2017 års bästa deckardebut.

Brobyggarna av Jan Guillou är första delen av hans romansvit Det Stora Århundradet, det vill säga 1900-talet. 
Boken är mycket välskriven, med ett mycket bra språk, och den är dessutom fängslande. Tre fattiga norska bröder får av en tillfällighet möjlighet att studera till ingenjörer i Dresden. Som motprestation förväntas de återvända till Norge och bygga broar. Det är dock bara en av bröderna som återvänder.
I boken följer vi två av bröderna. Den ene (Lauritz) lever och arbetar i Norge, medan den andre (Oscar) hamnat i tyska Östafrika (det som idag kallas Tanzania). Den afrikanska delen är stundtals en grym och blodig historia, med mord och kannibalism. Här känns det nästan som om Guillou har inspirerats av min barndoms äventyrsböcker för unga.,
Det är uppfriskande att det är belgare och engelsmän som framför allt framstår som grymma, giriga och blodtörstiga, medan tyskarna försöker sprida kultur och civilisation. Det är alltför vanligt i vår anglosaxiskt dominerade värld att tyskarna ses som brutala medan britterna är civiliserade tedrickare.
Lite märkligt är det att den tredje brodern, Sverre, helt försvinner i boken. Vi får bara veta att han begett sig till England med en homosexuell vän. Sin vana trogen skriver Guillou om "pederaster", vilket inte är en beteckning på homosexuella som sådana, utan det gäller förhållanden mellan en äldre man och en pojke.
Men bortsett från detta så är boken mycket läsvärd, och jag kan avslöja att Sverre dyker upp igen i den andra delen av romansviten, som heter Dandy.

Blodlokan av Louise Boije af Gemnäs är första delen i Motståndstrilogin.
Efter att Saras pappa dör i en mystisk eldsvåda flyttar hon från Örebro till Stockholm för att starta ett nytt liv.
Till en början går allt nästan för bra: kaféjobbet byts mot en anställning på PR-byrå och det torftiga rummet i förorten ersätts av en lyxig lägenhet på Östermalm.
Men snart utsätts hon för märkliga och obehagliga händelser, och hotet mot Sara och hennes familj känns alltmer påtagligt. Det blir uppenbart att någon tror att hon har den avgörande nyckeln till något viktigt - men vem? Och till vad?

Det här är en riktig spänningsroman. Boken är samhällskritisk utan att bli torr och tråkig. Författaren blandar in autentiska artiklar om moderna rättsfall och skandaler där det svenska samhället inte visat sig från sin bästa sida.
Vi följer Sara som, trots att hennes liv har blivit i det närmaste perfekt med en underbar pojkvän, en fantastisk ny väninna och ett intressant och välbetalt jobb, snart märker att det händer allt märkligare saker kring henne. Hon börjar ifrågasätta sitt eget förstånd. Till slut vet hon inte vem som är hennes vän och vem som vill henne och hennes familj riktigt illa.
Ju mer jag läser, desto mer vill jag läsa. Det är en roman av det där slaget när man vill komma fram till slutet så snabbt som möjligt, men när man nått dit vill man bara läsa mer.
Men när jag läst klart känner jag mig ändå frustrerad. Det finns mängder av frågor som inte har fått något svar.
Men det beror givetvis på att detta är första delen i en trilogi. Och jag kan redan nu avslöja att de båda senare delarna inte är mindre spännande än den första.
Sammanfattningsvis: En riktigt bra spänningsroman, som verkligen gav mersmak.